Debatt: Våra nyanlända unga borde få känna sig hemma

Söndag den 20/11 fyllde FN:s barnkonvention 25 år. Det borde vara en dag att fira. Men är det möjligt? I dag, torsdag, manifesterar vi runt om i landet för att rikta uppmärksamheten mot vår asylpolitik som helt enkelt inte är okej.

Jag har arbetat bland nyanlända ungdomar från främst Afghanistan i ett års tid och jag är god man för två killar från Afghanistan och Marocko. Jag har lärt känna många unga som mår dåligt men som fram till i somras kämpande med svenskan, med allt jobbigt de bär på och med att komma in i det svenska samhället.

Artiga och vänliga och med många leenden fungerade de allt bättre i vardagen. Ofta satt de fram till sent på kvällen och studerade. Användandet av mediciner och sömntabletter var lågt. Otryggheten från hemlandet och de ofta fasansfulla upplevelserna som killarna (vi har bara haft pojkar på vårt boende) bevittnat i innan flykten var inbäddad i den goda vardagsmiljön som vi lyckats skapa tillsammans. Deras svåra upplevelser kommer säkert att behöva bearbetas framöver men inledningsvis var tryggheten och vardagsrutinerna det viktiga. Vi gjorde framsteg ihop.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Tillsammans med nio av våra killar skapade jag utställningen ”Du för mig – jag för dig”. Vi tog porträttfotografier de skrev en varsin kort berättelse. Utställningen turnerar just nu runt i Västra Götaland och vi har haft flera fina och känslosamma vernissager med textläsning och sång. Personporträtten som killarna själva skrivit är enkla men starka. De skrevs i somras och då med en optimism och tacksamhet till Sverige och alla vänliga människor. Då hade de flesta killarna hos oss börjat landa efter dramatisk flykt. De hade börjat må lite bättre. (Läs utdrag ur några av texterna i utställningen nedan.)

Nu är våra killar tillbaka i oro igen – denna gång inte i sitt hemland utan i vårt "trygga Sverige”. Allt fler har sömnstörningar med hemska mardrömmar och användandet av psykofarmaka har ökat dramatiskt bara de senaste veckorna. Allt fler har svårt att komma upp på morgonen även om de tycker att skolan är det bästa de har.

Samtliga människor som arbetar med ensamkommande; socialsekreterare, ungdomshandledare, skollärare m.fl. kan säkerligen – precis som jag – vittna om att de ensamkommande, främst från Afghanistan, som nu är här har skäl till att stanna. De bär på både fysiska och psykiska ärr. Hur ska de på ett par timmar hos Migrationsverkets utredare – framför en handläggare som kanske knappt tittar på dem utan bara ställer mekaniska frågor om deras hotskäl – kunna berätta om det värsta de varit med om?

Flera av dem bär på oerhört svåra trauman, som att de sett föräldrar och släktingar dödas framför ögonen på dem, knivskadats, eller tvingats till krig som barnsoldater med vetskapen om att det troligtvis betyder deras död, då de används som mänskliga sköldar på frontlinjen.

Vi vet att för att kunna berätta om ett svårt trauma krävs det tid. Lång tid. Åratal. Hur ska de kunna minnas det som de drömmer mardrömmar om men som de i rent överlevnadsförsvar förträngt i dagsminnet? 

Att utvisa många ur denna unga grupp nysvenskar tillbaka till det de flytt ifrån är dessutom en samhällsekonomisk förlustaktion. I en utredning från början av 2000-talet sades det att det skulle behövas ett helt flyktingläger för att fylla det tomrum som blir när 40-talisterna pensioneras. Våra nya unga, ännu utan permanent uppehållstillstånd, som idag går på högstadiet och gymnasiet kan bli denna nya behövda arbetskraft. Det vore samhällsekonomiskt vansinne att säga nej till denna nya grupp framtida svenskar.

De är för bra för ambitiösa och för kompetenta. Vi har satsat ekonomiska resurser på att ge ett gott mottagande, på att de ska lära sig svenska och komma in i vårt samhälle. Det handlar om relativt små belopp jämfört med vad annat kostar men väl investerade pengar om vi låter dem stanna och tillsammans med oss bygga ett gott framtida Sverige. Om de däremot får avslag på sina asylansökningar är det bortkastade pengar och ännu värre: bortkastade liv. Här hemma accelererar samtidigt sjukskrivningar bland oss som inte klarar av att se hur verklighet och beslut kolliderar.

Den samhällsutveckling vi nu skapat med hårdare asylregler, godtycklig uppskrivningar av ålder och tillfälliga uppehållstillstånd bryter mot FN:s barnkonvention på flera punkter. Våra nyanlända unga borde få känna sig inkluderade och hemma.

Dem som vi nu tagit hand om i ett helt år och arbetat med för att de ska kunna bygga en ny framtid här borde få stanna! Annars bäddar vi för en farlig samhällsutveckling med en stor grupp uppväxande i utanförskap – om de väljer att stanna som papperslösa – med ännu ej färdigbearbetade trauman som gör dem labila i en otrygg miljö. Ett ännu värre scenario är att de skickas tillbaka till terror och död.

Vi kan alla hjälpas åt att göra det rätta verkligt genom att tro på de ungas berättelser och påverka våra beslutsfattare om att det handlar om människor som vi ska vara glada över att ha här! Det är demokratins möjlighet. Det är det trygga landets skyldighet. Jag vill bli gammal i ett land där våra nya unga får vara kvar! Vi behöver varandra.

Tacksam

"Jag kommer från Afghanistan. 

Jag är 17år. Jag har varit 9 månader i Sverige.

Det är ett av mina bästa år, mitt liv i Sverige.

Eftersom jag här har varit med ett av de bästa folk/människor 

jag mött i mitt liv. Särskilt mina lärare. 

Jag har lärt mig och lär fortfarande så många saker i livet här.

Till exempel har jag här träffat människor som alltid hjälper varandra, som visar respekt, och som har förståelse för livet i ditt hemland. 

Jag kommer alltid att vara tacksam för er människor. ”

Smärta

”Det kallas smärta att inte vara i hemlandet. Smärta innebär att aldrig känna mammas famn, smärta innebär att vara vaken länge på nätterna och inte kunna sova.

Att alltid drunkna i tänkandet och längta.

Smärta innebär att inte ha någon, vara ensam och på väg mot förskingring.

Smärta kallas det när man har familj, men omständigheter och svårigheter i livet tillåter aldrig att träffa dem.

Smärta är alltså längtan.

Önskan:

Jag önskar en dag där kriget försvinner, och att inget barn växer upp utan sina föräldrar. Önskan en dag där man inte ser en tårögd mamma, och ingen pappa ska vittna att ens son går bort.

Ser fram emot denna dag.”

Ingen förstår

”Jag har fallit ner på mina knän med djupa sår.

Jag har en mask på ansiktet som döljer hur jag mår?//

Hur skall livet gå vidare när ingen förstår.

Om du går igenom det jag har gjort hur skulle du må.//

Livets hårda skola kom alldeles för tidigt.

Alla mina sår har format mig till den jag blivit.//

Jag är för ung för att känna som jag gör idag.

Men tror och väntar på den kommande bättre dag.//

Jag är den importerade körsbärsträd.

Som behöver kärlek och väntar på färd.//

Vattna mig, ta hand om mig och ge mig kram.

För att i framtiden ska jag kunna ta steget fram.//