Debatt: Vad har misstagen inom integrationspolitiken kostat?

För drygt 30 år sedan, 1985, omorganiserades flyktingmottagandet i den så kallade Hela-Sverige-strategin. Den gick ut på att alla kommuner uppmanades skriva avtal om att ta emot antal flyktingar i relation till befolkningsantal. De flesta kommuner skrev under och ett intensivt arbete påbörjades i kommunerna.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Då arbetade jag som flyktingsamordnare i Gävle kommun. I samarbete med Migrationsverket tog vi emot flyktingar som fått sitt uppehållstillstånd. Utifrån avtalet förhandlade vi fram bostäder och skol- och förskoleplatser.

När en flyktingfamilj kom till kommunen fanns detta. Och vi påbörjade vårt integrationsarbete, bestående av allmän samhällsinformation (saker som trafikregler, familjerätt, arbetsmarknad, sophantering, busstider, inskolning på förskola, egenföretagande), förutom svenskundervisning, kontakter med landstinget gällande smittsamma sjukdomar och information om vårt parlamentariska system.

Jag anser att vi i Gävle kommun gjorde ett mycket bra arbete. Men vi saknade under flera år samarbete med Arbetsförmedlingen. Vi uppmanade flyktingar att anmäla sig, men de meddelade att de inte kunde ta emot våra flyktingar för registrering. De angav som skäl att de inte talade tillräckligt god svenska och kunde därför inte registreras. Då jag hotade med anmälan till DO började de ta emot och registrera flyktingar. Jag upplevde det som en seger tills jag upptäckte att de blivit registrerade med en kod som inte krävde någon åtgärd.

Då startade vi inom kommunen en så kallad etableringsgrupp med uppgift att hjälpa flyktingarna in på arbetsmarknaden. Vi anställde en person med god förankring bland småföretagarna i Gävle som lyckades med att ge många jobb – helt utan Arbetsförmedlingens insats. Vi hade goda resultat, omkring 50 procent fick egen försörjning inom två år, och hade också kostnader som borde ha legat hos Arbetsförmedlingen. 

Så fick minister Erik Ullenhag en politisk snilleblixt. Han ville flytta integrationsarbetet från kommun till staten, till Arbetsförmedlingen. Och arbetet skulle läggas ut på entreprenad. Arbetsförmedlingen fick två år på sig att få ut en flykting på arbetsmarknaden. Till sin hjälp fick de även i uppdrag att upphandla så kallade etableringslotsar. Statsbidragen var generösa och många startade egna företag. 

Vid den här tiden kom en stor andel av flyktingarna från Somalia. Ofta var de ensamstående mammor med många barn – och ofta analfabeter eftersom inga myndigheter fungerat efter 1992, då även FN lämnade landet.

Enligt etableringsreformen ska insatser erbjudas under två år. Om flyktingen inte då har egenförsörjning går ansvaret över till socialtjänsten. 

Nu vet vi.

Marknadens etableringslotsar har inte fungerat och Arbetsförmedlingen har avslutat ingångna avtal. Vem som i dag har ansvaret är oklart. Men vad har reformen kostat oss skattebetalare genom Ullenhags önskan att markera sig politiskt? Vad har det kostat oss i skatte­medel? Men framför allt: Vad har det kostat flyktingarna i deras möjlighet till integration? 

Ungefär samtidigt införs EBO-reformen, rätten till eget boende. Den införs eftersom statens förläggningar är överfyllda och innebär att alla som har fått uppehållstillstånd kan bosätta sig hos någon som erbjuder en adress. Så skapas så kallade soffbarn. Och många landsmän tjänar svarta pengar på reformen. Familjer bor i soffor, på nya platser varje vecka. Allt för att kunna skrivas in hos Arbetsförmedlingen och erhålla etableringsersättning under två år. Därefter socialbidrag. Kanske livslångt.

Något annat som inte fungerat är tolkandet. Visste ni att den inte har någon tillsynsverksamhet? En flerårig utbildad ST-läkare eller domare kan föra ett samtal med en outbildad tolk, som kanske till och med är analfabet. Vi har tillsynsmyndigheter för sjukvårdspersonal, advokater, skolor och förskolor – men inte för tolkar. Vi har i dag företag som tjänar pengar på att skicka outbildade tolkar till viktiga uppdrag. Och ingen kontroll görs.

Sverige erbjuder mycket begränsade möjligheter till utbildning för tolkar. Även den läggs till stor del ut på de små tolkförmedlingarna. Utbildningen sker i bästa fall under någon vecka eller några dagar.

I min verksamhet i Gävle bjöd vi in ansvarigt departement inför etableringsreformen och lyfte då vår oro inför att det inte finns någon tillsynsmyndighet för tolkar och deras företag.

– Det kommer marknaden att reglera, fick vi till svar!

Efter snart tio år och ännu finns ännu ingen tillsynsmyndighet för tolkar. Och antalet rätte­gångar som måste tas om på grund av dåliga tolkar är flera. Vad kostar det? Och vad kostar det när patienter inte får korrekt information inför exempelvis en canceroperation?

Borde det inte finnas tydliga uppföljningsregler för då kommun, landsting eller stat lägger ut verksamheter på entreprenad? Och uppföljningsregler – något som tydligen brustit i outsourcingen av IT-information till Tjeckien.

Men det brast även i outsourcingen av integrationsarbetet som Folkpartiet genomförde. Vem ansvarar för det?