"Vänstern måste prioritera styrka före storlek"

Vänstern förlorar val och borgarna äger idag inte bara den mediala och ekonomiska makten utan också den politiska. Det är hög tid att vänstern växer sig större. Men vem diskuterar hur vi ska växa? skriver ­Ellen Brink.

Jag trodde att mitt aktiva steg in i vänstern äntligen skulle ge en känsla av att ha hittat hem – här skulle människor se mig för den jag är och välkomna mig in i värmen. I vänsterrörelsen samlas alla vi som är solidariska, öppna och vänliga, alla vi som har känt att det skaver och gnager oroligt i oss när vi tittar oss om i det rådande samhällsbygget. Här i vänstern tror vi på varandras förmågor, att människor kan utvecklas och att alla vi tillsammans kan (och vill!) bygga en tryggare, öppnare och mänskligare värld.

Men jag har nu ännu en gång fått omvärdera min syn på förhållandena i min omvärld – att vara uttalat vänster behöver inte vara synonymt med att se på sin egen omgivning med solidariska ögon.

Ska vi bygga en stor eller en stark vänster? Kvantitet före kvalitet? Visst kan en stor vänster få större resurser för att påverka och skapa ett mer solidariskt samhälle. Visst spelar det roll hur väljarkåren röstar och visst ska vi fundera över nya framtidsstrategier. Men om vi själva inte möter varandra med vänlighet och tilltro likt den tro på människor som ett vänstermedvetande utgör – hur ska vi då någonsin kunna överföra våra idéer till nationell eller global nivå?

Skulle arbetarrörelsen på 1980-talet i Sverige själv ha börjat rasera sitt eget välfärdssystem om tron på solidaritet hade varit mer integrerad i människors eget medvetande?

Jag tror att det är den starka vänstern som har möjlighet att växa sig till en stor och samhällsförändrande rörelse, en rörelse som inte kan blåsas bort så fort de nyliberala motståndarna spänner musklerna. En stark vänster måste handla om mer än retorik i media och mer än partitillhörighet på ett papper. Vi måste våga släppa prestigen kring principer som har blivit synonyma med vår egen identitet, men som inte längre har något egenvärde i sig.

Identiteten ligger inte I sakpolitiken utan i synen på oss själva. Det är genom att se varandra (inte bara titta) och genom att lyssna (inte bara höra) som vi skapar gemenskap och förståelse. Därigenom kan vi visa att det går att lita på människor och kan då få mandat för att bygga ett samhälle som inte jagar sjuka – för vi litar på att människor inte vill utnyttja systemet.

Vi måste våga bygga relationer, för det är det som skiljer vänstern från högern – oavsett hur väljarkåren kommer att rösta så vill vi mötas för att vi i första hand bryr oss om människor.

Ellen Brink,
Vänsterpartist