Utnyttjade barns trovärdighet ifrågasätts i domstolar

Barn som avviker från samhällets normer riskerar ett sämre rättsskydd och en underförstådd bestraffning, skriver juristen Kristina Hultegård.

Under senare år har en debatt om de normer som omger brottsutsatta i våldtäktsmål kommit att vinna ett allt större gehör. Debatten har framför allt rört domstolarnas beskrivningar av våldtäktsutsattas uppträdande, utseende och relationer och den betydelse dessa har fått för den juridiska bedömningen. I mediedebatten har normerna ofta kommit att exemplifieras genom domstolens intresse för den våldtäktsutsattes klädval och berusning. Starka reaktioner och debatt på bred front har lett till en medvetenhet både inom och utom svenska domstolar.

Debatten har nästan uteslutande kretsat kring vuxenbrott och vuxna brottsutsatta. Detta väcker frågan om de normer som omger en vuxen målsägande även omger ett våldtäktsutsatt barn. Vad händer med de barn som avviker från samhälleliga normer rörande kön och sexualitet? Har alla barn samma ovillkorliga rättsskydd?

Jag har gjort en genomgång av alla domar rörande våldtäkt mot barn och sexuellt utnyttjande av barn som föll i svenska tingsrätter under 2009. Genomgången gjordes utifrån frågan om vilka förväntningar svenska domstolar har på våldtäktsutsatta barn och hur barn som avviker från normen bedöms.

Det första som slog mig var att läsningen av domarna och deras beskrivningar av det brottsutsatta barnet gav sken av att det finns olika sorters barn. Det fanns barn som genom sin livssituation och sin ålder beskrevs som särskilt försvarslösa och betedde sig som ett barn förväntas bete sig. De ljög inte, uppträdde inte förföriskt, tog genast avstånd från sin gärningsman och reagerade med starka känslor på övergreppet. Här uttryckte domstolen sitt gillande på samtliga punkter.

I bjärt kontrast fanns även beskrivningar av andra barn. Barn som bedrog sina föräldrar, sökte upp och uppmuntrade sin gärningsman, hade sexuell erfarenhet sedan tidigare, teg om övergrepp och uppvisade en synbar likgiltighet inför brottet. I beskrivningarna av de här barnen blev samma normer som har debatterats rörande vuxna brottsoffer tydliga. Barnens trovärdighet ifrågasattes och anmärkningar gjordes rörande uppträdande och reaktioner som rätten verkar uppfatta som avvikande. Gärningsmannen sades i vissa fall vara fråntagen sitt vuxenansvar genom barnets förföriska eller uppmuntrande sätt.

Den sammantagna slutsatsen var att också ett barn som avviker från samhällets normer riskerar ett sämre rättsskydd och en underförstådd bestraffning. Tanken på att normer kring kön och sexualitet också omgärdar barn upplevs fortfarande som stötande. Vår syn på sexualbrott riktade mot barn präglas av en förväntan om barnens oinskränkta rätt till skydd. Men så länge vi inte ser att barn är inneslutna i samma normram som oss vuxna när det kommer till normalitet och sexualitet är idén om ovillkorligt skyddsvärde fortfarande avlägsen.

Våldtäktsdebatten rörande vuxenbrott har visat att det bästa verktyget för att komma till rätta med i brister i svenska domstolar är att synliggöra dem. Därför bör vi dra lärdom av vad den tidigare debatten har gett oss i fråga om medvetenhet och rikta samma kritiska blick mot barnsexualbrotten. Först då kan vi ge varje barn det skydd de förtjänar.

Kristina Hultegård
jur. kand