Debatt: Utbildning har gjorts till privat konsumtionsvara

Mycket tyder på att den svenska skolans sjunkande resultat kan förklaras av att den jämlikhetsanda som tidigare präglade skola och välfärd i vårt land nu har försvagats, skriver professor Sven Hartman.

Den svenska utbildnings-politiken har de senaste tio åren varit en arena för partipolitiskt käbbel och inte som tidigare ett område för kritisk granskning och långsiktiga samförståndslösningar. Nu haglar slagorden och invektiven.
Är det någon som i dag kommer ihåg vad Carl Bildt lovade i sin regeringsförklaring 1991? Så här sa han:
• Under 1990-talet skall vi skapa Europas bästa skola.
• Alla ges rätt att fritt välja skola.
• De offentliga bidragen skall i princip följa eleven.

Skolfolk och andra sak-kunniga blev lite konfunderade över löftet om Europas bästa skola. Det var nämligen så att den internationella forskningen visade att Sverige redan hade ett av Europas starkaste skolsystem. Kunskapsnivån var god i de skolämnen man utvärderat, särskilt när det gällde läskunnighet och läsförståelse. Framför allt visade resultaten, att vi hade ett skolsystem som var likvärdigt. Alla skolor låg på ungefär samma kvalitetsnivå. Och den var hög.

Detta var frukten av den stora satsningen på utbildning som hade skett i Sverige efter andra världskriget. Bakom de stora skolreformerna låg en vilja att stärka bildningsnivån i landet och ge alla barn samma möjligheter till en bra skolgång. Den svenska skolans främsta uppgift blev att fostra demokratiska människor för att på så sätt utveckla ett demokratiskt samhälle. Det skulle finnas plats för alla, också barn som kom från icke studievana miljöer eller från glesbygd. Integration blev ett kvalitetsmärke. Målmedvetet arbetade man för att bygga en skola för alla.
Det var alltså detta långsiktiga uppbyggnadsarbete som ledde till att Sverige i början på 1990-talet låg i den internationella skoltoppen. Vad menade då Carl Bildt, eller om det nu var utbildningsministern Per Unckel, med utspelet om Europas bästa skola?  Allt beror naturligtvis på vad man menar med en bra skola. Ska skolan arbeta för det gemensamma bästa eller för privata intressen? Bildts regeringsförklaring markerade övergången från en utbildningspolitik till en helt annan. Tidigare betraktades skolan som en gemensam angelägenhet, ett instrument att stärka demokratin och samhällsutvecklingen. I dag har utbildning gjorts till en privat konsumtionsvara, visserligen skattefinansierad, men ändå styrd av privata intressen och av marknaden.

Det svenska utbildningssystemet har krisat många gånger. Då har metoden oftast varit att stärka den statliga styrningen. Göran Persson fick 1989 politiskt stöd för att kommunalisera skolan. Men han såg till att staten fortfarande skulle behålla ett antal effektiva styrinstrument. När den borgerliga ministären tog över 1992 behöll man kommunaliseringen, men skrotade de statliga styrinstrumenten. I stället genomdrev man friskolereformen och gav svenska privatskolor världens i särklass mest gynnsamma ekonomiska villkor. I nyliberal trosvisshet utgick man ifrån att marknadskrafterna skulle ordna allt till det bästa.

Så följde några år av utförsäljning av fungerande, välutrustade och inarbetade skolenheter. Ofta till skandalösa underpriser. Riskkapitalisterna klev in på arenan och kunde lägga under sig stora delar av utbildningsväsendet utan att ta den minsta lilla risk.
Mycket tyder på att den svenska skolans sjunkande resultat kan förklaras av att den jämlikhetsanda och integrerande ambition, som tidigare präglade skola och välfärd i vårt land, nu har försvagats. Per Stenbäck var en gång i tiden utbildningsminister i Finland. Han jämför den framgångsrika finska skolan med den svenska (DN 30 juni). Våra skolsystem är tämligen lika varandra. I början av 90-talet låg länderna ungefär lika bra till i internationella utvärderingar. Sedan började den svenska skolan dala. Stenbäck nämner bland annat följande punkter där svenska beslutsfattare valde en annan väg än den finska: Finland fortsatte med samförståndslösningar i skolpolitiken. Man tillät inte friskolor. Man strävar medvetet efter att göra alla skolor likvärdiga. Politiker respekterar lärares yrkeskunskap och blandar sig inte i hur skolarbetet ska skötas.  
Väljarna får det inte lätt i höstens riksdagsval. Flertalet partier svävar på målet när man frågar om hur de ser på skolans kris i relation till det så kallade friskolesystemet. Därför finns det skäl att påminna om Carl Bildts regeringsförklaring och fråga: Har politikerna gett oss Europas bästa skola nu?

SVEN HARTMAN
Skolforskare, professor emeritus