Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Utan mänskliga rättigheter kan ­demokratin bli ett hot mot sig själv

Dagens ETC.

Själva kärnan i de mänskliga rättigheterna ligger iatt handla gentemot varandra ien anda av gemenskap, med respekt för varandras olikhet i hudfärg, språk och religion.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Dagens ETC har i ett replikskifte mellan­ Sigrid Aliki och Kristina Wicksell tagit upp frågan om hur en demokratisk stat som Sverige ska hantera högerextremism. Där Kristina Wicksell ser möjligheten att förbjuda rasistiska organisationer ser Sigrid Aliki att västerländska demokratier som redan infört organisationsförbud blivit fria att även begränsa misshagliga antifascistiska rörelser som ”hotar den liberala hegemonin” – vilket Aliki påpekar sker i Tyskland.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag menar att det här är ett demokratiproblem som behöver hanteras med bäring på de mänskliga rättigheterna.

I Sverige – och kanske västvärlden i stort – har vi en tendens att tala om demokrati och mänskliga rättigheter som vore de självklart sammankopplade. De betraktas som två sidor av samma mynt. Utan de politiska friheterna åsiktsfrihet, organisationsfrihet och demonstrationsfrihet blir det inte möjligt att genomföra fria och rättvisa val.

Det här är friheter som även återfinns i FN:s internationella regelverk för mänskliga rättigheter. Utifrån detta perspektiv är  ”demokrati och mänskliga rättigheter” självklart sammankopplade.

Åsiktsfriheten har mycket stark ställning i den svenska demokratin. Utifrån ett liberaldemokratiskt perspektiv har vem som helst rätt att tycka vad som helst (inom vissa lagstiftade gränser), rätt att organisera sig och att demonstrera för sina politiska ståndpunkter. Vinner ståndpunkterna gehör hos folket får organisationen politiskt inflytande.

Lena Andersson skriver i sin krönika (DN 2/9) att om vi begränsar rätten för ”antihumanistiska åtskillnads­ideologier” att demonstrera så rör vi oss i riktning mot att staten får makten att bestämma vem som får samlas i politiska syften. ”Då har vi skapat oss en annan sorts stat än den demokratiska”, avslutar Lena Andersson sin krönika. Det har hon rätt i, ur ett strikt liberaldemokratiskt perspektiv.

Här slutar också den demokratiska åsiktsfriheten, som den tolkas av Andersson och andra i den offentliga debatten, att vara förenlig med mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter handlar om respekten för alla människors lika värde, privat såväl som i det offentliga rummet, och denna respekt är inte precis förenlig med vad ”antihumanistiska åtskillnadsideologier” förfäktar.

Förklaringen om de mänskliga rättigheterna (MR-deklarationen) antogs 1948 av FN:s dåvarande 54 medlemsstater. Sverige var naturligtvis en av dem. MR-deklarationen växte fram som ett direkt resultat av andra världskrigets fasor, där sex miljoner judar mördades tillsammans med någonstans mellan 200 000 och 500 000 romer, homosexuella, funktionsnedsatta och politiska motståndare till de tyska nazisterna (som för övrigt var framröstade genom demokratiska val år 1933).

Det övergripande syftet med deklarationen, och efterföljande konventioner, var att se till att nazisternas brott inte kan återupprepas. Själva kärnan i de mänskliga rättigheterna ligger i att handla gentemot varandra i en anda av gemenskap, med respekt för varandras olikhet i hudfärg, språk och religion. Mänskliga rättigheter handlar ytterst om varje människas värdighet, oavsett etnisk/kulturell tillhörighet och nationalitet.

Om vi kör de demokratiska principerna om åsikts-, demonstrations- och organisationsfrihet ända in i kak­let, såsom Lena Andersson och flera med henne förespråkar, måste vi vara på det klara med att vi är beredda att förhandla bort respekten för alla människors lika värde. Det självklara skälet till att det borde vara förbjudet att skylta med nazistiska värderingar är att de strider mot internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter och att de i förlängningen riskerar att bryta mot svensk grundlag.

I den svenska regeringsformen står nämligen att ”den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet” (1 kap 2§). Med mänskliga rättigheter som utgångspunkt menar jag att det borde vara möjligt att förbjuda rasistiska organisationer i en demokrati. En demokrati som inte står väl förankrad i respekten för mänsklig värdighet står annars väldigt sårbar inför historiens möjlighet att upprepa sig.

00:00 / 00:00