Debatt: Tycker ni inte att mitt liv har ett värde?

I somras fick jag drömjobbet som generalsekreterare på Förbundet Unga rörelsehindrade. Det innebar en flytt från min hemort på Öland till Stockholm. Jag är född med en muskelsjukdom och en blodsjukdom och är i behov av personlig assistans för att klara av vardagen, vilket jag tidigare haft genom kommunen på Öland. Men när flytten var klar och det var tänkt att Södermalms stadsdelsförvaltning och Stockholms stad skulle ta över från kommunen på Öland blev det ett nej. 

Där bedömer man att jag inte har rätt till assistans. Jag fråntas därmed rätten att kunna vara på plats på mitt arbete, fråntas rätten att flytta. Fråntas min frihet. Jag överklagade beslutet till Förvaltningsrätten. Fyra månader senare, i slutet på februari kom beskedet. Ett avslag.

Rättssäkerheten har blivit allt mindre betydelsefull när det kommer till stöd enligt LSS (lagen om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning). Det sägs att alla är lika inför lagen. Men vad händer med rättssäkerheten när en person bedöms olika med samma lag som grund beroende på var hen bor? Personlig assistans är en rättighet, men en oskyddad sådan. En rättighet som plötsligt kan tas ifrån dig eller som någon annan kan bestämma att du inte får nyttja trots att du behöver det.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I takt med att regleringar och direktiv som tillkommit till LSS och på senare tid den allt hårdare politiska retoriken inom ämnet hamnar fokus inte längre på att erbjuda medborgarservice och rättssäkra beslut, utan det hamnar istället på myndigheternas och kommunernas kapacitet att spara pengar. 

Det handlar om att rättigheter som är ovärderliga för många medborgare får en prislapp som vilken budgetpost som helst. När budgeten skärs ned och timmar ska dras in på assistansområdet fråntas personer sina rättigheter, sin rätt att kunna vara just medborgare, för varje assistanstimme är en timme med rättigheter. Med möjlighet att kunna leva ett liv som andra. Att kunna vara delaktig istället för att stå bredvid och titta på.

Jag är trött på att vi som är i behov av samhällets stöd hela tiden tvingas acceptera att leva på minimum vad gäller livskvalitet och goda levnadsvillkor, att det alltid ska tummas på. Att våra behov av spontanitet ifrågasätts och att personer inom myndigheterna definierar vad som är att anses vara goda levnadsvillkor. Ibland tillåts vi komma nära det liv vi vill leva men aldrig riktigt accepteras att komma ända dit, för att stöden vi behöver då ses som en förmån eller lyx. 

Alltför många gånger har vi hört tunga politiker kalla just personlig assistans för en förmån. Det gäller bland andra barn-, äldre-, och jämställdhetsminister Åsa Regnér men också Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler.

Att få ett avslag efter att i flera år varit beviljad personlig assistans kändes som att få ett slag i ansiktet. Jag har kunnat studera, sommarjobba och bygga en bra grund för arbetslivet. I hela min uppväxt har jag blivit uppmuntrad och fått sagt till mig att jag kan, jag kan och får precis som alla andra ha en framtid med samma friheter och möjligheter. Jag tänker tillbaka på skoltiden, på hur jag kämpade dag och natt för att få bra betyg. Och hur värdelöst det känns nu när jag inte tillåts att arbeta och ha den framtid jag kämpade för. 

Det känns som att samhället plötsligt menar att ”du var värd att satsa på när du byggde din framtid men när du nu, enligt oss, kommit fram får du klara sig själv. Nu utnyttjar du bara systemet”. Det finns en dubbelmoral här som är svår att begripa.

Det känns som att de som tagit det här beslutet har sett det som att mitt liv inte har något värde. Att de tycker att jag inte ska ha makt över mitt liv. På något sätt blir det så tydligt att jag inte äger mig själv, utan att man omyndigförklarar mig utan tvekan och bestämmer att någon annan ska ha rätt att bestämma över hur jag ska leva mitt liv.