"Tvivelaktig väg för handikapprörelsen"

Fler och fler brukarorganisationer börjar nu locka sina medlemmar med lotter och dyrbara presenter för att de ska hjälpa till med att rekrytera nya medlemmar. Men samhällsengagemang skulle kunna byggas på solidaritet istället på motprestation, skriver Jörgen Lundälv och Per-Olof Larsson vid Göteborgs universitet.

Flera brukarorganisationer i Sverige har under senare tid börjat locka med lotter och presenter om man hjälper förbundsledningarna med att rekrytera medlemmar till organisationerna. Det pågår en tävling hos flera handikappförbund om medlemsvärvningar. Vi ser i dagens samhälle att folkrörelseorganisationer har fått allt mindre anslag från staten samtidigt som brukarorganisationer inom funktionshinderområdet brottas med allt sämre medlemssiffror. Olika medlemsförbund tappar medlemmar.

För att engagera sig i en brukarorganisation när man har en funktionsnedsättning eller långtidssjukdom fordras att man kan få stöd och att logistiken fungerar tillfredsställande. Det är ingen självklarhet när man är trött och sliten att kunna klara av att engagera sig längre. Här borde äldre personer kunna vara förebilder för den yngre generationen men hur lätt kan det vara när smärta och olika svårigheter gör sig gällande. Vi menar att brukarrörelsen borde satsa och ge stöd till medlemmarna som aktivt arbetar i de olika föreningarna. En HSO-rapport från Skåne (2010) visade att volontärer slutade på grund av att de inte fick någon återkoppling från styrelsen, inte fick någon utbildning och att de ständigt fick ökade krav på hur mycket de skulle jobba.

Att locka unga människor med funktionsnedsättningar och långtidssjukdomar med lotter och presenter för att locka andra kamrater och bekanta till att bli medlemmar i en organisation är enligt vår mening en tvivelaktig väg. Personskadeförbundet RTP lockar med trisslotter, gratis medlemskap och utlottning av smarta mobiltelefoner. DHR lockar också med lotter för den som hittar nya medlemmar. Reumatikerföreningar har lockat med gratis medlemskap. Synskadades Riksförbund har lottat ut Daisyspelare, talande klockor och ljudböcker. Det är ingen genomtänkt strategi. Varför används inte ord som solidaritet och välgörenhet istället? Detta är betydligt mer långsiktigt än lockrop med presenter.

De som inte orkar fortsätta vara aktiva inom brukarrörelsen förblir ofta tysta. En del visar sina erfarenheter genom att berätta öppet om dessa i olika sociala medier på Internet. Frågan är vad brukarorganisationerna kan lära sig av alla de medlemmar som avslutar sina medlemskap och inte längre orkar vara delaktiga. Kan deras erfarenheter användas till något positivt? Eller kan det till och med vara så att de f.d. medlemmarna kan komma att återvända till den nationella brukarrörelsen bara de får chansen?

Jörgen Lundälv
docent i socialt arbete, Göteborgs universitet 

Per-Olof Larsson
funktionshinderforskare vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet