Debatt: Tiggeriförbud får inte fattigdomen att försvinna

Den fjärde februari 2015 höll SKL en konferens om utsatta EU-medborgare. Det var under samma tid som nyheten om att den norska regeringen övervägde att införa ett nationellt tiggeriförbud briserade. Flera av de politiker och tjänstemän som stod uppe vid podiet hänvisade till denna händelseutveckling i vårt grannland, och poängterade att ”en sådan utveckling kan vi inte vänta oss i Sverige”.

Vad som var den ledande stjärnan under denna konferens var just en föreställning om att det svenska samhället skulle finna en annan väg än förbudets, genom ideella partnerskap, samarbetsavtal, uppsökande arbeten och så vidare. Och flera gånger refererades denna väg som just en ”svensk väg” att gå. Det framställdes som en slags naturlig utveckling av det svenska samhällets välfärdshistoria, med allt från dess folkrörelser till ett politiskt engagemang för andra platsers umbäranden, etcetera.

Nu kommer alltså beskedet att civil- och kommunminister Ardalan Shekarabi överväger att införa ett tiggeriförbud, såsom andra EU-länder, men grundat på ett värnande av den svenska modellen. Med andra ord kan "den svenska vägen" att hantera tiggeri betyda såväl solidaritet som intolerans. Innebär detta att själva begreppet "den svenska modellen" är lika dubbeltydigt, eller snarare tom på verkligt innehåll? För vad är det Shekarabi egentligen menar när han hänvisar till denna modell som icke-kompatibel med tiggande människor? Är det verkligen det faktum att Sverige en gång i praktiken avskaffade den synliga nöden genom full sysselsättning och en stark socialpolitik med socialförsäkringssystem?

Vissa debattörer hänvisar till att Sverige hade ett tiggeriförbud fram till 1982 och en lösdrivarlag fram till 1965. Men det var självfallet inte dessa lagar som rådde bot på själva den ekonomiska nöden, då dessa lagar infördes långt innan välfärdsstatens genombrott och hade som huvudsaklig funktion att hålla de utfattiga inlåsta på institutioner och under slavliknande statarförhållanden.

Hur ser egentligen dagens ”svenska modell” ut för hemlöshets- och fattigdomsbekämpning här i Sverige? Den har betydliga likheter med den ordning som var i bruk innan 1930-talet, då Sverige fortfarande var ett av Europas fattigaste länder. Precis som då hänvisas nu de hemlösa och fattigaste till ideella och religiösa krafter i civilsamhället, och precis som då ser vi en idé florera om att de fattiga är fattiga därför att de inte arbetar tillräckligt hårt. Precis som då mobiliseras nu alltså en ny lösdriverilagstiftning.

Någon invänder säkert mot min raljanta ton och menar att Shekarabis utspel hänvisar till idén om en arbetslinje, och att det är själva sysselsättningen i lönearbete som åberopas som den svenska vägen ur fattigdom. Detta är jag väl medveten om, och likväl är hänvisningen tom på moraliskt innehåll. För två saker kan invändas mot denna föreställning:

Den första är den historiska: det finns bara en garant för att folk slutar vara fattiga, och det är att de får tillräckligt mycket pengar att leva på. Det finns inget magiskt eller andligt i förvärvsarbetet i sig som lyfter upp folk ur fattigdomen, utan det är pengar. Sverige lyftes från att vara ett fattigsamhälle därför att ordentliga löner betalades ut samtidigt som det fanns industrier som efterfrågade arbetskraft och det framförallt fanns starka socialförsäkringssystem som kunde ge folk ekonomisk trygghet.

Den andra invändningen handlar om att Sverige inte längre har den välfärdsstat eller det politiskt-ekonomiska system som garanterade dessa effektiva injektioner mot fattigdom.

Framförallt faller argumentet om ”arbetslinjen” på bristen på arbeten: hur många arbetstillfällen finns det att tillgå för EU-medborgarna och människor i deras situation, i en värld där teknikutvecklingen successivt bortrationaliserar behovet av alla människors involvering i produktivt arbete? Mängden arbetstillfällen av idag går inte upp mot antalet människor i behov av inkomst.

Att hänvisa till en svensk modell för att motivera ett tiggeriförbud är att i praktiken hänvisa till ett fattig-Sverige från förra sekelskiftet.

En sak är att införa ett tiggeriförbud baserat på en endimensionell hänvisning till ”var nation ansvarar för sina medborgare”, en hänvisning som såklart inte över huvud taget tar hänsyn till huruvida nationen i fråga faktiskt tar detta ansvar. En annan sak är att hänvisa det till en falsk historiesyn – för att komma undan med moralisk anständighet i behåll – då man stänger den sista vägen för utfattiga människor med syftet att bespara ett av världens mest välbeställda länder de prekära situationer som uppstår av att konfronteras med fundamental orättvisa. För fattigdom löses bara genom att ge fattiga pengar.