Debatt: SVT:s Opinion Live – en megafon för populisthögern

Kära SVT.

Låt mig börja med att säga att jag älskar public service. När jag då och då lyckas slita mig från internet så slås jag alltid av hur fantastiskt det är att vi har tv-kanaler och program som är så pass breda, sansade, och seriösa. Det är en behaglig kontrast mot det sensationslystna flimret i de andra kanalerna, och skapar trovärdighet.

Därför är det en gåta att Opinion Live finns där. Programmet har allt som är dåligt med den nya tidens journalistik: sensationslystnad, brist på faktisk research, och låg kvalitet. Att det tillåts användas som en megafon för populisthögern är, som man säger på engelska, körsbäret på den “shit sundae” som är SVT:s nya debattprogram.

Gång på gång lyfts frågor där ett entydigt svar borde vara uppenbart innan någon ens öppnat munnen. “Är gruppvåldtäkter ett nytt fenomen?”, “Vill Black Coffee lyncha vita människor?”. Jag säger “borde vara” därför att det här ligger helt i tiden för en viss del av befolkningen vars verklighet inte begränsas av triviala saker som vad experter på ämnet säger. Eller, som Sverigedemokraten Bo Lindholm sa när han ertappades med lögner om den uppmärksammade bilden på Alan Kurdi och fick frågan om det inte var viktigt att se till att det man delade var sant: “Så kanske du tänker. Men jag kanske tänker med känslor istället?”

Lindholms svar är symptomatiskt för den nya tidens debattklimat, där känslor förväntas ge samma tyngd åt ett argument som fakta. Det är som att vi lever i en Arkiv X-version av Sverige, där högerpopulistiska alternativmedier och deras följare tapetserar varje lodrät yta med UFO-affischer med “THE TRUTH IS STILL OUT THERE” och “TRUST NO ONE” i fetstil.

Jag vet att en viktig princip hos public service är alla röster bör få höras. Särskilt de röster som verkar företräda en stor del av befolkningen. Det man inte behöver och heller inte bör göra är att ge dem hela problemformuleringsprivilegiet. Att låta dem sätta agendan rakt av utan att ifrågasätta avsändarens motiv.

I veckan blev flera av mina bekanta som är aktiva på olika sätt inom antirasistisk opinionsbildning uppringda av programmets redaktion. De var på jakt efter någon som ville debattera huruvida det var censur att två bibliotekarier motsatt sig att köpa in Tino Sanandajis senaste bok. Ni som har följt med i debatten de senaste åren vet att censurargumentet är vanligt förekommande bland diverse högerdebattörer, inte sällan i syfte att skapa publicitet.

Ett annat sådant exempel är när man i januari lät Jan Sjunnesson, företrädare för en av de största rasistiska hatsajterna, uttala sig i egenskap av journalist. Att göra det utan att samtidigt ifrågasätta hans utgångspunkt är ett förfarande som är så nonchalant att det gränsar till idioti. När hans ansvariga utgivare beskriver fakta som mindre viktigt än att driva opinion, är hans publikation då en bra representant för alternativmedierna? När människor hängs ut på hans sajt och sedan blir mordhotade, är han då en lämplig debattör att bjuda in till statlig television?

I ett samhälle som mer och mer präglas av polarisering gör ni alla en otjänst genom att ägna er åt klickjournalistiska strategier. Varje debattör kan inte vara motsvarigheten till den jobbiga personen i dokusåpan som får stanna kvar vecka efter vecka för att hen “rör om i grytan”. När ni gör så skapar ni ett format som egentligen bara predikar för de redan frälsta på varje sidas ytterkanter. Så länge ni envisas med det så kommer duktiga debattörer att tveka när ni bjuder in dem, och ni tappar på samma gång den stora majoritet som inte befinner sig på ytterkanterna utan uppskattar en nyanserad debatt. 

Se er potentiella framtid som en ond cirkel, där allt som till slut finns kvar är Olle Palmlöf och Belinda Olsson som hejar på två sockerstinna förskolebarn som kastar sand i ögonen på varandra. 

Har ni alls tänkt på det här, och är det verkligen det ni vill uppnå? Om inte är det något jag tycker att ni faktiskt borde fundera på, på riktigt.