Debatt. .

2017-09-21 04:00
Från dokumentären ”Thailandsdrömmar” som går på SVT. Bild: Reality Film/SVT
Från dokumentären ”Thailandsdrömmar” som går på SVT.

SVT sprider stereotypa bilder av asiatiska kvinnor

Dokumentären ”Thailandsdrömmar” på SVT slår in öppna dörrar och bidrar till att sprida och förstärka en stereotyp.

SVT valde nyligen att sända ännu en dokumentär – ”Thailandsdrömmar” – som är tänkt att ”problematisera” fenomenet med svenska män som väljer sydostasiatiska kvinnor.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Tänk om SVT kunde sluta frossa i västerländska mäns drömmar om den förmodat undergivna lycksökande sydöstasiatiska kvinnan som ännu inte fördärvats av den västerländska feminismen? Har det inte visats tillräckligt med dokumentärer av detta slag?

Det leder inte till någon förändring utan cementerar bara bilden av sydöst/östasiatiska kvinnor. Denna bild behöver inte förstärkas ytterligare.

Tvärtemot vad filmmakarna ofta säger sig sträva efter leder dessa dokumentärer inte till en mer nyanserad bild. Det råder ingen brist på denna typ av skildringar av thailändska kvinnor och männen som söker sig till dem. En googling på sökorden ”dokumentär thailändska kvinnor” fyller skärmen med reportage av exakt samma slag. På sin Facebooksida försvarar sig SVT mot kritiken på följande sätt:

”Tanken med dokumentären var att skildra svensk-thai-kultur, och då just Renzo Aneröds tankar i fokus. Det är en fråga med flera vinklar, och detta är en. Vi hoppas att dokumentären väcker debatt och engagemang, och att det leder till något positivt.”

Det är oklart vilka positiva effekter SVT hoppas att dokumentären ska få annat än att filmaren får möjlighet att umgås med sina släktingar. Det är mer intressant att lyfta frågan vilka negativa effekter som denna typ av dokumentärer redan haft.

Vuxna adopterade kvinnor från Sydostasien/Ostasien kan inte vistas på stan med sina pappor utan att riskera att få föraktfulla kommentarer. Ett sällskap bestående av sydöstasiatiska kvinnor kan få problem med att komma in på krogen och väl inne riskerar de att bli bemötta på ett sätt som inte skulle ske om majoriteten av sällskapet varit vita.

Många par bestående av en vit svensk man och en kvinna som kan förmodas vara från Sydostasien kan vittna om föraktfullt bemötande, kränkande frågor och nedsättande kommentarer.

Att många sydostasiatiska kvinnor råkar illa ut i sina relationer med vita svenska män är inte något nytt och det är ett problem som inte kommer att förändras av ytterligare en stereotyp skildring av relationer mellan vita män och sydostasiatiska kvinnor.

Dessa reportage har knappast gjort livet bättre för de kvinnor som hamnat i destruktiva beroendeförhållanden och för alla de som lever i välfungerande förhållanden som präglas av jämställdhet och ömsesidig tillgivenhet är denna typ av reportage en ren förolämpning.

Denna text har inte som syfte att gömma undan eller relativisera problemet med att sydöstasiatiska kvinnor ses som lovligt byte av män med en något otidsenlig syn på jämställdhet. Inte heller är det ett uttryck för någon form av respektlöshet mot sydostasiatiska kvinnor. Det handlar inte om en ovilja att bli ihopblandad med en grupp utan agens – det handlar om hur en grupp människor om och om gestaltas på ett onyanserat sätt.

Det är alltså inte enbart kritik som riktas mot en enstaka film, utan snarare mot den ständigt upprepade rapportering om västerländska män som systematiskt utnyttjar patriarkala strukturer i ett land som präglas av ojämn resursfördelning.

Denna typ av ”debattinspirerande” dokumentärer slår in öppna dörrar och har kontraproduktiv effekt. De väcker ingen nydanande debatt som leder till situationen förbättras för kvinnorna, istället bidrar de till att sprida och förstärka en stereotyp.

Det vore önskvärt med dokumentärer som visar upp en annan bild av asiatiska kvinnor. Det är mer konstruktivt och inspirerande och skulle vara något som faktiskt kan få en positiv effekt, om nu det var ambitionen.

Maria Fredriksson 
Lärare