Debatt: Sverige måste sluta exportera vapen

En hade hoppats att regeringens förslag om nytt regelverk för den svenska krigsmaterial- och ­vapenexporten hade varit tydligare. Om förslaget går igenom blir det dessvärre bara en halvmesyr som inte ger några garantier för att svenska vapen inte exporteras till ”diktaturer” eller till länder med stora demokratiska brister.

Tolkningarna kommer liksom i dag att förbli outgrundliga och avslöja Sveriges dubbelspel mellan säkerhets- och näringspolitik. Problemet är att denna form av slutledningar inte har någon koppling till verklig­heten utan bara är teoretiskt logiska.

Respekt för mänskliga rättigheter är redan nu ett begränsande villkor men vapenexport har ändå på senare år godkänts till länder som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Thailand. Förtroendet och trovärdigheten för svensk utrikes- och säkerhetspolitik urholkas därmed och offras på vapenindustrins blodiga altare.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Helhetsbedömningar i all ära men en får bestämma sig för vad som är rätt och fel, att bygga fred eller bidra till ökad upprustning i världen. En stor del av vapen­handeln i världen sker med stöd av provisioner och mutor och korruption är vanligt förekommande. Det är uppenbart att kapitalet styr genom militärer och teknokrater och på bekostnad av demokratin.

En lönsam ”svensk” vapen­industri kräver export eftersom det svenska försvarets behov är för litet. Därmed bidrar vi till internationell upprustning och det ska Sverige inte göra. I regeringens utrikes- och säkerhetspolitik är hållbar utveckling en central princip. Vi måste röra oss i den riktningen och inte höja ­militärutgifterna och rusta för krig.

Den militaristiska säkerhetsstrategin är maskulint kodad och säger att världsläget kräver territoriell säkerhet och att militärt våld är den bästa garanten för säkerhet. Militarismen har dock ingen legitimitet. Historien visar på motsatsen. Vi lever i en ny tid med nya hot från terrorattacker, klimatförändringar och brist på mat och vatten. Militär upprustning löser inte dessa globala säkerhetsproblem. Dialog, internationellt samarbete, nedrustning och humanism gör det. Vill vi åstadkomma fred, är det dags att rusta för fred.

Världens samlade militärutgifter uppskattades till 1 686 miljarder dollar år 2016 enligt Sipri. Så mycket pengar som skulle kunna användas för fredsbyggande insatser och internationell samverkan och samarbete i stället. Vapenexporten måste upphöra och vapenindustrin ställas om och ersättas med civil produktion. Feministiskt initiativ lägger en budget om utrikes- och säkerhetspolitik som bygger på en maktanalys och ett erkännande av nödvändigheten av och rättvisan i en världsekonomisk omfördelning (nord-syd) samt anspråk på att avkolonisera världen politiskt och kulturellt. Hur kan detta ske samtidigt med svensk vapenexport? Hur kan vi skapa ett samhälle utan manligt våld?

Med utgångspunkten att våld är ett världsomfattande strukturellt problem ska alliansfriheten säkras och arbetet för nedrustning stärkas. Kvinnor, fred och säkerhet bör vara en prioritet för Sverige som medlem i FN:s säkerhetsråd. Kvinnors och andra utsatta gruppers aktiva inflytande i fredsprocesser är ett nödvändigt ställningstagande.

Inför riksdagens beslut i december lämnar Riksrevisionens rapport ”Exportkontrollen av krigsmateriel” en besk eftersmak. Rapporten visar att myndigheten ISP, Inspektionen för strategiska produkter, endast i några fall de senaste 15 åren har lyft ärenden av principiell betydelse eller av särskild vikt till regeringen. Riksrevisionen drar slutsatsen att ISP har fattat beslut som krävt ­politiska avvägningar.

En kan konstatera att regeringen­ löser sin uppgift: att ta det över­gripande ansvaret för svensk vapenexport, genom att använda en myndighet som inte håller måttet, som buffert. Det grundläggande politiska problemet i den här frågan, att det går att kringgå demokratikriterium, kvarstår. Den bästa lösningen skulle vara att Sverige sluta med att exportera vapen.