Debatt: Sverige gör minsta möjliga för utsatta transpersoner

Transpersoners rättigheter och plats i samhället har äntligen börjat få mer utrymme i den politiska debatten. Tvångssterilisering är borta. Skadestånd finns som ett vagt löfte och sjukvården börjar sakta men säkert anpassa sig och transpersoner får mer och mer plats i media. Men framgångarna är för få och sker för långsamt. 

Många skäms för att homosexuallitet sågs som en sjukdom fram till 1979. Men än idag är ”transsexualism” och ”könsidentitetsstörning” psykiska diagnoser. Diagnoser som många tvingas söka för att få tillgång till juridiska ändringar kring kön eller behandling för könsdysfori, såsom hormonbehandlingar. Väntetiderna för denna vård är bland de längsta i Svensk sjukvård. Utredningarna innehåller ofta kränkande och stereotypa granskningar av sexliv, läggning, klädval och tidigare relationer.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

På grund av obligatoriska väntetider, dålig information och absurda prövningar är det många som väljer att självmedicinera med hjälp av dyra mediciner köpta från utlandet. Psykisk ohälsa är en epidemi bland transpersoner och mer än var tredje transperson har övervägt eller försökt ta självmord.

De första stegen för att förbättra situationen skulle vara att standardisera transvården så att en kan få tillräcklig vård oavsett var en bor. Mer statistik och kunskap kring transpersoners hälsa, välmående och situation behövs. Väntetiden måste minskas genom att ta bort onödiga prövningar.  Åldersgränsen för att få transvård måste sänkas, även unga ska få rätt till vård. Att förbjuda tvångssterilisering av transpersoner var bra, men det är den absoluta basnivån av vad man kan förvänta sig från ett civiliserat samhälle.

Många ser Sverige som ett föredöme. Det är inte sant. Gällande transrättigheter ligger vi på plats tolv i Europa, medan Malta är i spetsen. Sverige har gjort det minsta möjliga. Vi kräver mer.