Debatt. .

2017-01-12 03:40
Foto: TT-bild och press

Svenska freds: Dags att folk och försvar tänker om

Vilka röster är det som tillåts att höras på Folk och försvar? Och främjar de fred? Det undrar dagens debattör Agnes Hellström, från Svenska freds.

 

 

Det har varit min första rikskonferens som ordförande för Svenska Freds. ”Du är en främmande fågel”, ”tänk att du är här, som inte tror på det här”, är några av kommentarerna jag fått.

Som att jag inte skulle tro på behovet av trygghet, säkerhet och krishantering. Det är ju vad mitt jobb handlar om. Det är inte gratis att medverka, men Svenska Freds lägger ändå både tiden och pengarna på att årligen delta.

Skälet är att vi vill bidra med breddade perspektiv, en nyanserad diskussion och ge våra följare ökad inblick i ett slutet sammanhang med stor betydelse för svensk säkerhetspolitik.

Många hävdar att Sälenkonferensen är den ultimata arenan för diskussion, där deltagarna möts i informell klädsel och där det är högt i tak för debatt. Men ramarna för samtalet präglas av tydliga normer. Grön ungdoms språkrör presenterades till exempel på scen som en representant från ”en pacifistisk tradition”. I sammanhanget blev det en närmast exotifierande och förminskande kommentar.

Sveriges säkerhet och svensk försvarsberedskap har stått i centrum under dagarna här. Men hur kan Sveriges säkerhet diskuteras utan ett internationellt perspektiv? Hur kan den avhandlas utan att nämna den svenska vapenexporten och det faktum att Sverige genom den stödjer auktoritära regimer som förtrycker sin befolkning?

Sex år efter att riksdagen beslutade att skärpa regelverket för vapenexport till icke-demokratier har det fortfarande inte klubbats någon ny lagstiftning. Lika skyndsamt som regeringen vill rusta upp, lika skyndsamt borde den omöjliggöra vapenexport till icke-demokratier.

Varför nämner ingen den brådskan, varför ifrågasätter inte fler här varför det dröjer?

EU har också diskuterats, en rubrik var: Har EU en framtid? Talaren Cecilia Malmström tog upp att globala utmaningar kräver gemensamma lösningar. Hon nämnde vikten av solidariskt ansvar för migration och skammen över hur flyktingkrisen hanterats.

Men hon nämnde inget om hur militariseringen av EU påverkar säkerheten. Där investeringar görs för att främja den europeiska vapenindustrin, där civila forskningsmedel föreslås flyttas till militär verksamhet. Miljardbelopp läggs på gränsövervakning och samma företag som tillverkar och säljer gränsövervakningssystemen till EU har länge stått för exporten av krigsmateriel till regimer i Nordafrika och Mellanöstern, de regioner som de människor som gränskontrollerna ska stoppa, flyr från.

På vilket sätt bidrar det till säkerheten? Hur kan människor i behov av skydd anses utgöra ett större säkerhetshot än de vapen som driver dem på flykt? Hur ska nästa flyktingkatastrof förhindras?

Det har även talats om desinformation. Flera talare har nämnt den desinformation som via Ryssland, anses ha spridits i debatten om värdlandsavtalet. Propaganda och desinformation är helt klart ett reellt hot som behöver bekämpas med källkritik och saklig debatt. Men det får inte leda till att alla avvikande åsikter eller andra perspektiv avfärdas som desinformation.

Vad händer då med demokratin, med den öppna debatten, med perspektiven och nyanserna? Det är väl ett sådant öppet samhälle vi vill försvara?

Publikfrågorna har också varit färre i år. Moderatorn frågade försvarsministern vad han mest fasat för att någon skulle ställa honom till svars för och utlöste skrattsalvor. Men borde inte det faktum att ingen i publiken ställde frågor vara mer skrämmande? När det är den öppna diskussionen som efterfrågas?

Är de personer som kan ge en nyanserad bild av säkerhet representerade på Folk och försvars rikskonferens i Sälen? Var är de unga personer som skulle påverkas av återinförd värnplikt? Vem har frågat dem varför de tror att allt färre vill göra militärtjänstgöring?

”Det är en plikt att försvara sitt land”, sa KDU:s förbundsordförande i sin argumentation för återinförd värnplikt. Men vad är det som säger att dagens unga motsätter sig att leva i ett tryggt land? De har kanske en helt annan syn på hur säkerhet skapas.

I den svenska opinionen är åtta av tio svenskar emot att Sverige exporterar vapen till diktaturer och icke-demokratier. Var är deras röst på scenen? Var är de svenskar med erfarenhet av krig och konflikt, de med anhöriga vars liv hänger på en skör tråd på Medelhavet? Vilka är inkluderade i begreppet säkerhet, vem och vad är det som ska skyddas?

Till nästa år önskar jag att Folk och försvar vågar tänka i nya banor om vilka perspektiv och vilka röster som får ta plats i diskussionen. Det skulle kunna skapa en ännu mer betydelsefull arena för samtal om allas vår säkerhet.

FOTNOT: I en tidigare version av artikeln framkom det felaktigt att det var MUF:s förbundsordförande som låg bakom citatet ”Det är en plikt att försvara sitt land”. Artikelförfattaren beklagar misstaget.

Agnes Hellström 
Svenska freds