"Svenska Dagbladet gör bort sig"

Svenska Dagbladets hetsjakt på Galago och enskilda twittrare är ett hån mot verkligt utsatta journalister, skriver Rebecka Ahlberg som stod bakom den omdiskuterade text som fått Per Gudmundson att polisanmäla.

Jag hade tänkt hålla mig undan. De senaste dagarnas debatt har varit så sinnessjuk att jag av hälsoskäl har undvikit att uttala mig särskilt mycket. Det jag älskar med Galago, det som gör mig stolt och tacksam, är att det är en plattform för mig att vara just så anarkistisk och spårad som bara konsten tillåter en att vara. Alienerande samhällen kräver andningshål, och för mig och många andra är Galago ett sådant. Att pudla, att be om ursäkt för det jag skrivit i ett så uppenbart satiriskt sammanhang, är det sista jag tänker göra.

Anledningen till att jag ändå inte kan vara tyst är att processen inte riktigt handlar om min text längre (om den nu någonsin gjorde det, med tanke på att majoriteten av inläggen i debatten skrevs av folk som över huvud taget inte hade läst den). Ärendet mot Galago har blivit nerlagt, och SvD riktar nu in sig på bland annat twittraren Kawa Zolfagary som uppges ha riktat liknande hot mot deras medarbetare.

Jag kan förstå varför SvD kände sig principiellt manade att anmäla min text. Jag har också all sympati för att man kan uppleva vissa skämt i den och på Twitter som osmakliga. Sysslar man med konstnärlig verksamhet är man dessutom van vid att den stora del av högern som har en retorikkonsult där själen vanligtvis sitter reducerar en till ett omoget barn, vilket innebär att man inte ens försöker bemöta angreppen på en saklig nivå.

Vad som dock är illavarslande är när bristen på humor övergår från att vara ett lätt karaktärsfel till att bli ett maktmedel för att tysta oliktänkande. SvD kan omöjligt tro att min text eller Kawa Zolfagarys twittrande faktiskt utgör ett ”allvarligt hot” mot en viss skribents liv – herregud! – och eftersom ledarsidans huvuduppgift de senaste åren verkar ha varit att ta strid för Lars Vilks borde man vara helt på det klara med att det är en mänsklig rättighet att skapa dålig konst och vara dum i huvudet. Ändå reagerar man som man gör. Man polisanmäler till höger och vänster, lyfter citat ur sina sammanhang, förvrider åsikter och utmålar oss som potentiellt livsfarliga ”aktivister i en miljö där man inte är främmande för våld”. Det betonas att Kawa Zolfagary skulle vara högt uppsatt inom Vänsterpartiet, en organisation han inte ens är med i längre. På andra håll gör man stort nummer av att ”avslöja” att jag är syndikalist, ett scoop i nivå med att Paulina Neuding gillar Israel, och insinuerar att min text i Galago därför inte är satir.

Men det är ju just satir. Det är skönlitterärt. Det är inte på riktigt. Texten och skämten kan kritiseras på estetiska, kvalitativa eller moraliska grunder, men de måste tas för vad de är. Att tolka innehållet bokstavligt är fullständigt absurt. Nej, man behöver inte tycka att det är lämpligt att skämta om att skjuta någon, men även liberaler borde förespråka att man i ett demokratiskt samtal kan komma undan med mer än vad som spontant känns bekvämt. Tryckfriheten finns inte till för att värna vare sig mysighet eller konsensus.

Man bör också komma ihåg att både min text och Kawa Zolfagarys twittrande, till skillnad från de fullt seriösa angrepp på invandrare och sjukskrivna som SvD har som affärsidé att gladeligen publicera på ledarplats, faktiskt sparkar uppåt. Den berörde debattören företräder hegemoniska åsikter och gör det på upphöjd position i en av Sveriges största tidningar. Han har makt, och han utnyttjar den konsekvent för att sparka på folk som inte har det. Som skribent på vänsterkanten vore det närmast tjänstefel att inte påpeka detta.

Och visst, en sak är att det intellektuella svarta hål som är den offentliga debatten rymmer en hel del märkligheter. Men att en tidning som SvD beter sig på det här sättet är vansinnigt. Den bisarra dawitifieringen av den berörda ledarskribenten är, som Daniel Wiklander påpekar i Arbetaren, ett hån mot de många journalister som utsätts för verkliga hot. Att hetsjakten på Galago och andra inblandade inte skapar större obehag över blockgränserna säger en hel del om hur debattklimatet allt mer snävas in, vilka åsikter som får uttryckas och vilken syn man har på kulturens roll. Det är skrämmande. Och precis som Sveriges satirikers centralorganisation skriver är det just därför vi behöver den grova, opassande och uppåtsparkande satiren mer än någonsin.

Rebecka Ahlberg
konstnär