"Strauss-Kahns öde hade varit annorlunda i Sverige"

I Sverige hade de uppgifter som fick sexbrottsanklagade IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn fri kanske inte bidragit till att åtalet lades ner, skriver straffrättprofessor Madeleine Leijonhufvud.

Den franske tidigare IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn har som bekant återvänt hem från USA sedan åtalet mot honom om att ha förgripit sig sexuellt på en hotellstäderska lagts ner. Vad innebär detta? Var det alltså en ”set-up”? Ett försök att få ut pengar från en förmögen man? Vad hände egentligen den där förmiddagen, innan DSK gav sig iväg till flygplatsen, så brådskande att han inte fick med sig sin mobiltelefon?

Utan inblick i förundersökningsprotokoll, endast på det faktaunderlag som media serverat, kan man naturligtvis inte svara på de frågorna. Ombedd att förklara hur en motsvarande händelse skulle ha bedömts i Sverige kan jag utan mer insikter i fallet än så inte heller ge några precisa svar. Några reflexioner vill jag ändå göra.

Det har, såvitt framkommit, tekniskt klarlagts att DSK haft utlösning i samband med mötet med hotellstäderskan. Detta tycks han själv inte heller ha förnekat. Frågan har varit om handlingen innefattat rape – det brott som allmänt brukar översättas till svenska med ordet våldtäkt.

I Sverige krävs – som nog de flesta vet efter de senaste årens debatt – för att en sexhandling mot en person över 15 år ska utgöra våldtäkt, att gärningsmannen har använt våld eller hot. Enda undantaget är situationer där offret varit i hjälplöst tillstånd (sovit, varit redlöst berusad). I Sverige skulle alltså frågan ha varit om det skulle gå att bevisa att DSK använt våld eller hot. I USA är rättsläget olika på den här punkten i olika delstater. Om den tillämpliga lagen där också krävt våld eller hot, och det tyder medieuppgifterna på, kan det vara det kravet som bedömts omöjligt att uppfylla (trots att kvinnan enligt uppgift uppvisat vissa skador).

Om delstatslagen istället varit utformad efter engelskt mönster – och så som Europadomstolen slagit fast att en lag ska se ut för att uppfylla konventionskraven på skydd för den personliga integriteten - nämligen utan krav på våld/hot men med krav på bristande samtycke/frivillighet, ja då ska nedläggningen av åtalet tolkas så att det bedömts omöjligt att visa att kvinnan inte var med på sexhandlingen.

En stilla undran – som åtminstone jag ser som naturlig – i det här fallet är hur DSK skulle ha kunnat förmå hotellstäderskan att frivilligt ställa sig till förfogande för en hotellgäst denna morgon. Någon påtryckning – mer än fransk vältalighet – torde nog ha krävts. Andra kvinnor har trätt fram och gett en mycket negativ bild av DSK:s uppträdande mot kvinnor. Har han köpt hennes medverkan?

I så fall skulle som bekant hans handlande ha varit brottsligt här i Sverige. Köp av sexuell tjänst är ju ett brott här, liksom i övriga Norden med undantag av Danmark (och med viss begränsning i Finland).

En iscensatt ”våldtäkt” då, för att pressa på pengar? Vissa uppgifter fanns som skulle tyda på det, men de har tonats ner eller dementerats. Det är dock inte otänkbart att redan den teoretiska möjligheten kan ha omintetgjort ett åtal. Vad som i praktiken avgjort utgången i det här fallet, med det rättsläge som råder i USA, är nämligen hur en brottmålsprocess går till där. Kravet på bevisning beyond reasonable doubt har kommit att tillämpas så att en målsägandes berättelse måste hålla för en formlig kanonad av ifrågasättanden.

Det gäller att få fram, som en inte helt otänkbar möjlighet, en alternative story. Försvarsadvokaterna vet att de har stora möjligheter att ”vinna” om de kan gräva fram någon uppgift om målsäganden, i något tidigare sammanhang, som skulle få en jury att tveka om hennes trovärdighet. De anlitar ofta egna detektiver, private eyes, för att hitta något som kan hävdas vara graverande. Här har man tydligen funnit att kvinnan uppgett sig ha varit utsatt för en gruppvåldtäkt tidigare i livet. Om det inte finns en dom på detta har försvararen kunnat utpeka det som en lögn.

Vad en sådan tillämpning av det viktiga kravet på bevisning innebär är uppenbart. Åklagarna tvingas ofta inse att de skulle förlora om de gick till domstol. Om uppgiften kommer fram först under rättegången inser de att åtalet måste läggas ner – det är dömt att misslyckas. Att rättssystemet därmed i praktiken inte längre fungerar som skydd för den som har gjort något felaktigt eller brottsligt tidigare i livet kan låta hårt. Men brottmålsprocessen har blivit en match mellan två lag. Det handlar inte om vem som har rätt, utan vem som vinner matchen.

Ett annat ofta använt argument från försvararhåll är att målsägandens berättelse i någon detalj inte stämmer. Så har det tydligen varit här: kvinnan lär ha gett ett oriktigt svar på vart hon tog vägen direkt efter det inträffade. Hon hade inte berättat att hon faktiskt gick in i nästa rum som hon skulle städa. Varför den uppgiften har haft så avgörande betydelse är svårt att förstå. Men i en amerikansk brottmålsprocess skulle försvaret göra en stor sak av detta inför juryn, som skulle inges uppfattningen att kvinnan var allmänt lögnaktig.

För den som begrundar situationen för en färgad hotellstäderska på ett stort franskägt hotell i New York, som verkligen just blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp av en fransk gäst i en lyxsvit, är det inte svårt att se att hon mycket väl just kan ha rusat in i nästa ostädade rum – för att först lite senare ta sig därifrån, söka upp sin arbetsgivare och berätta. Liksom att hon vid de förhör som följde inte sa att hon fortsatte sitt jobb, med känslan att hon då inte skulle bli tagen på allvar.

Vilket hon således skulle haft alldeles rätt i.

Riktigt så avgörande är inte en oriktig detaljuppgift i ett svenskt sexualbrottmål. Men tendenser finns i nyare HD-domar.

Madeleine Leijonhufvud,
professor em. i straffrätt