Debatt: Stoppa Turkiets krig mot civila kurder och oppositionella

I flera månader har situationen i ett flertal kurdiska städer i sydöstra Turkiet (norra Kurdistan) varit på gränsen till förödande. Den turkiska statsapparaten har satt in enorma militära resurser och belägrat bland annat städerna Cizire och Nusaybin för att ”officiellt” bekämpa PKK. Inofficiellt ses detta dock som ännu ett svepskäl till att legitimt kunna döda civilbefolkningen, sprida skräck och på så vis bryta ned den kurdiska frihetskampen. Till och från råder det utegångsförbud i de kurdiska städerna och de som bryter mot förbudet för att exempelvis skaffa mat eller ta sig till sjukhus riskerar att bli ihjälskjutna av prickskyttar.  De skadade och sårade som är i behov av sjukvård får inte den adekvata hjälp de behöver då militären exempelvis hindrar ambulans att ta sig till de drabbade distrikten.

Dessa händelser bekräftas av människorättsorganisationen Human Rights Watch som så sent som i december 2015 rapporterade kring hur den eskalerade offensiven drabbat civilbefolkningen i de sydöstra delarna av landet. Belägringen av Cizire och den turkiska statsterrorn verkar i natt ha nått sin kulmen. På måndagen vaknade vi upp och möttes av fruktansvärda nyheter att 60 kurder som under längre tid gömt sig i en källare och försökt skydda sig mot den turkiska militärens våld, har avrättats i en noga planerad räd. I Turkiet hyllas dådet och officiellt sägs det att ”60 terrorister neutraliserats”.  Dessvärre är definitionen av ”terrorist” alldeles för tänjbar i Turkiet och kan med enkelhet appliceras på dem som president Recep Tayyip Erdoğan och regimen själva behagar för att ursäkta sina människorättsvidriga handlingar.

Det politiska läget i Turkiet har sedan valet i juni 2015 varit skakigt. Det som, för AKP och Erdoğan, ansågs vara ett nederlag i valet resulterade i ett ändrat politiskt tonläge och hårdare klimat.

När det pro-kurdiska partiet HDP lyckades ta sig över den så svårpasserade tioprocentsspärren och skördade framgångar som stjälpte Erdoğans planer på ett totalitärt styre blev det startskottet på en ny offensiv mot kurder.  Det framtvingades ett nytt val och Erdoğans retorik hårdnade. HDP målades upp som ett parti grundat ur en våldsam ideologi och man piskade upp stämningen i landet genom att prata om ett enormt terroristhot.

De som utmålades som terrorister tillika hot mot nationens säkerhet var dock inte, som man skulle kunnat tro, Daesh (islamiska staten) utan PKK och kurder.  Erdoğans strategi gick hem hos bland annat landets ultranationalister och hans parti nådde större framgång i extravalet i november.  Sedan dess har Erdoğan blivit alltmer auktoritär och hans styre har alltjämt tagit stora kliv bort ifrån det som vi anser vara demokrati.

Den tidigare så kallade reformvänlige presidenten Erdoğan har förutom att återuppta ett krig mot PKK och kurder inom och utanför Turkiets gränser även gett sig på andra oppositionella i landet. Turkiet har länge visat sig förkasta de grundläggande mänskliga rättigheterna genom att förfölja och fängsla journalister som skriver om den bittra sanningen i Turkiet. I det land som anses vara den enda demokratin i mellanöstern sätts munkavle på dem som vågar yttra sig regimkritiskt. Allt det här sker öppet och framför ögonen på omvärlden som alltjämt uteblir med repressalier mot Erdoğans auktoritära styre.

I EU’s desperation att stoppa den tilltagande flyktingströmmen till Europa så har dess moraliska kompass verkat sluta fungera. EU har ingått i ett avtal med Turkiet och givit dem enorma ekonomiska bidrag för att hantera flyktingsituationen på hemmaplan så att strömmen till Europa avtar. Hur dessa bidrag emellertid används av den turkiska staten är dock ytterst tveksamt och vi fruktar att Sverige nu istället är med och finansierar Turkiets omfattande och vedervärdiga krig mot civila kurder och andra oppositionella.  

En av de enskilt största aktörerna som orsakat den rådande flyktingsituationen i mellanöstern och Europa är tveklöst Daesh. Detta till trots är det inte i första hand dem som blir bekämpade just nu. Om EU och omvärlden tar sitt ansvar för att stoppa de riktiga terroristerna kan vi förhoppningsvis bromsa den pågående humanitära krisen i regionen. Sveriges utrikesminister Margot Wallström bör ta täten och via EU pressa Turkiet till att följa avtalet och rikta fokus på att ta hand om flyktingarna, istället för att terrorisera och kuva den kurdiska civilbefolkningen i sydost.

Som det ser ut nu går vi en mörk framtid till mötes i Turkiet som kan komma att resultera i en ytterligare flyktingström till Europa.  Är EU i sådana fall beredda att ta emot dem då de i allra högsta grad varit med och bidragit till katastrofen som föranlett flykten?