Debatt: "Stå upp mot sexismen på restaurangerna"

Vi kräver att vår arbetsmiljö ska tillåtas vara mer än en arena för allmän sexism och machokultur, skriver Jenny Bengtsson, ordförande Hotell- och restaurangfacket Stockholm Gotland och Malin Bastholm, facklig organisatör och kock.

Den som inte tror på könsmaktsordning och strukturella hinder borde definitivt titta in på arbetsplatserna i vår bransch. Uppdelningen är slående. Män är kockar. Kvinnor är kallskänkor; om det inte är så att kallköket på plats har högre status än varmköket. Är det så finns kvinnorna (om de finns där alls) i varmköket och männen i kallköket. Och det är inte bara i ”Kockarnas kamp”, ”Årets kock” eller juryn i ”Dessertmästarna” och ”Sveriges Mästerkock” som det är manstätt. Avsaknaden av kvinnor i restaurangköken är stor.

Förra året gick Pontus Frithiof, en av Sveriges toppkrögare, ut och berättade att han skulle satsa på kvinnor i köken. Det var en jämställdhetsfråga deklarerade han och förklarade i en intervju med Allt om Stockholm att kvinnor inte klarade att arbeta i kök lika bra som män eftersom det var så fysiskt krävande. Och att kvinnor ofta slutar när de vill satsa på barn och familj i och med att arbets­tiderna är som de är.

Vi vet att det varken är arbetstiderna eller fysiska aspekter som ligger som ett strukturellt lock över kvinnors närvaro i köken. Om Pontus Frithiof på riktigt var intresserad av att göra köken mer jämställda skulle han inte behöva leta särskilt länge för att hitta grunden till problemet. Förklaringen till avsaknaden av kvinnor i köken är enkel. Den stavas utbredd sexism.

Jargongen i köken är ofta hård. Mansdominansen har dragit med sig en machokultur i vilken det snackas porr, knull och brudar. Grova skämt med anspelningar till kön dras. Den som inte är med är emot. Kvinnor som säger ifrån är pryda, känsliga eller små feministfittor.

Det finns idag oftast bara två vägar att gå för de kvinnor som vill arbeta i kök. Antingen bli en del av machokulturen och garva med åt sexistiska skämt och nedvärderande kommentarer på bekostnad av sin egen integritet. Eller göra sig obekväm och riskera att bli socialt utstött på jobbet – något helt outhärdligt i en sådan social arbetsmiljö.

Många säger upp sig istället och byter arbetsplats, men tvingas för det mesta inse att det inte är bättre på nästa ställe heller. Och det finns en ganska logisk förklaring till varför. Strukturen hejas på av krögare som helt enkelt är för macho för att förstå eller bry sig om kvinnors arbetsmiljö. Problemet är att Pontus Frithiof har gott sällskap av Per Lydmar på restaurang Strandvägen. Han som pyntade sin hemsida med konst och konsten var en kvinna med bara bröst och nakna ben. Såklart. Och krögaren Anders Vendel som valde att promota sin restaurang med konst han också: Kvinnliga kockar med kockrockar, stringtrosor och nylonstrumpor som fumlade runt i ett kök övervakade av en manlig kock med en purjolök daskandes i handen. Och Leif Mannerström, som i Aftonbladet tyckte att det i alla fall var tur att det inte var fula kvinnor på bilden.

En anställd kvinna i branschen kan under en arbetsdag nästan kallt räkna med att bli utsatt för sexism. Antingen från chefen, från kollegor eller från gäster. En undersökning som släpptes under 2013 visade att så många som sjuttio procent av branschens anställda fått utstå sexism och sexuella trakasserier på sina jobb.

Som fackligt aktiva vet vi att dessa frågor är svåra att driva. De faller ofta på ord som står emot ord, bevisbörda eller rädsla. Och dessutom är problemet så utbrett att många inte ens bryr sig om eller orkar försöka få upprättelse. Slaget känns ofta förlorat, redan innan det börjat. ”Ni vet ju hur det är i branschen”, låter det, och då känns allt bara så hopplöst. Vi respekterar branschens yrken för mycket för att acceptera att det ska vara så här.

Vi är övertygade om att män inte föds att vara sexistiska. Men vi vet att många män som tar arbete på köksgolven förr ­eller senare kommer att vaggas in i den kultur som råder där. Samhället är inte fritt från strukturer och så heller självklart inte restaurangbranschen.

Vår bransch behöver en feministisk injicering. Vi behöver en ökad uppföljning av jämställdhetsplaner och aktiva åtgärder för att förbättra arbetsmiljön för kvinnor. Detta är inte heller bara vårt problem. Vi kan inte tänka oss att branschens konsumenter heller tycker att det är okej att köken blir helt kvinnolösa, eller att maten serveras av en kvinna som blir sexuellt trakasserad av sin chef eller av sina kollegor.

Vi kräver att vår arbetsmiljö ska tillåtas vara mer än en arena för allmän sexism och machokultur. Frågan är nu vilken krögare i branschen som blir först med att öppet stå upp för en jämställd arbetsmiljö fri från sexism och sexuella trakasserier. På riktigt.

Jenny Bengtsson, ordförande Hotell- och restaurangfacket Stockholm Gotland

Malin Bastholm, facklig organisatör och kock