Debatt: Sparkravet på bibliotek skulle ha drabbat mig

Den svenska tjugotalsklassismens byggnader kallas i utlandet för Swedish grace. Ska jag vara helt ärlig så är det först på senare år jag har betraktat skönheten och elegansen i Gunnar Asplunds orangea cylinderbyggnad från år 1928. Stadsbiblioteket på Sveavägen är för mig synonymt med studieplatsen i sal 3.    

Några hundra meter från min gymnasieskola, som saknade skolbibliotek, såg jag universitetsstudenter sitta med högar av böcker, Redbull och Risifrutti. Vissa satt på samma plats till stängningstid, medan andra kom och gick. Själva grejen med studieplatser tycktes vid första anblick vara tystnaden. Var det någon som störde med för hög musik i lurarna eller till och med en långvarig hostattack, spände omgivningen ögonen i den.

Det ska vara tyst. Vill man låta kan man gå ut.

Men efter ett tag insåg jag att tystnaden bara var medlet. Satt man kvar på samma plats, flera eftermiddagar i veckan, lärde man känna omgivningen. Efter några månader frågade KTH-studenten om jag kunde passa hennes plats eftersom hon skulle ut och köpa kaffe.

”Förresten, vill du ha?”

Efter ett halvår hade femtonåriga jag fått sällskap i en tid då jag kände mig som mest ensam. Barn till utlandsfödda arbetarföräldrar har som oftast att uppvisa att man inte tar friheten och möjligheterna för givet. Detta samtidigt som hjälpen med skolgången är ytterst begränsad. På stadsbiblioteket gjorde jag klart läxorna och fick hjälp med det jag inte begrep. Det var ingen organiserad läxhjälp för marginaliserade förortsungar, utan studenter och bibliotekarier som i förbifarten gav av sin tid. Snällast var vaktmästaren som hade tålamod nog att låta mig packa ihop i lugn och ro fastän högtalarrösten utropat stängning för längesedan.

Studieplatsen i sal 3 har på så sätt format mitt liv.

Där fanns kraven och uppföljningen från en omgivning, som utan sin vetskap, stärkte min tilltro till mig själv. Jag har många minnen av bibliotekarier som frågat hur det senaste provet gick och studenter från KTH, Handels och Stockholms universitet som gett mig ett och annat tips på vägen. Men biblioteket som plats gav förstås mer. Programpunkter som litteraturföreläsningar, poesiläsning och politiska samtal fanns precis intill. Miljön är stimulerande för den som har tagit sig upp för den mörka smala trappan till det ljusa boktemplet. Och kanske är det just detta jag vill förmedla till det blågröna styret i Stockholm.

Det aktuella sparkravet på kulturförvaltningen betyder nedskärningar i bibliotekariernas tid.

Hur ska bibliotekarierna arbeta med att nå ut till de som inte känner till vad biblioteken har att erbjuda om platsen enbart ska vara till för utlåning? Bokläger för barn kan komma att ställas in. Sagostunder, pysselverksamhet, klassbesök, litteratursamtal, språkcaféer – ja hela innehållet riskeras med den antagna budgeten. Men själv tänker jag på femtonåringarna som precis har hittat en studieplats. Vissa av dem kämpar för sin framtid. Jag vill att bibliotekarierna ska ha all tid i världen, att kunna gå fram och ställa en fråga om de behöver hjälp.