Debatt: Snacket om "flumskolan" – ren historieförfalskning

Björklunds tal om sossarnas flumskola är en ren historieförfalskning. Tankarna som formade den socialdemokratiska utbildningspolitiken har nämligen hämtats från liberalt håll, skriver Sven Hartman, professor i pedagogik.

Utbildningsminister Jan Björklund har byggt sin politiska karriär på att envetet gå till attack mot ”sossarnas flumskola”. Under den förra valrörelsen var det hans ständiga mantra. Han hävdade envetet att den svenska skolans kris skulle bero på eftersläpande effekter av socialdemokratisk utbildningspolitik.

Björklunds tal om sossarnas flumskola är en ren historieförfalskning. Det mesta som gällde skolans arbetssätt i den socialdemokratiska utbildningspolitiken har nämligen ursprungligen hämtats från liberala skoldebattörer.

I början av 1900-talet var socialdemokratin helt inriktad på ”magfrågorna”. Det gällde att få mat på bordet. Skolfrågorna överläts till andra. Utbildningsdebatten drevs av liberaler. De arbetade mot den tidens skolsegregation och för en gemensam så kallad bottenskola för alla barn. Folkskolläraren och liberalen Fridtjuv Berg är den mest inflytelserika minister på utbildningsområdet som vi någonsin har haft. Han menade att det socialt uppdelade skolsystemet bäddade för polarisering mellan ungdomsgrupper och ett klasshat som kunde leda till svåra samhällskriser eller rentav till revolution. Han verkade också för ett humant och mer elevnära arbetssätt i skolan. Den mekaniska kunskapsexercisen och utantillrabblandet skulle bort. Uppgiften skulle vara att ge barnen medborgarbildning. Om sin tids segregerade skolsystem skrev han: ”man förfar, som om det offentliga undervisningsväsendets hufvudändamål vore att tillfredsställa de inflytelserikares klassernas föräldrafåfänga”. Detta tänkande kom socialdemokraterna att så småningom infoga i sitt program.

När Björklund talar om ”sossarnas flumskola” framgår det att han inte heller tycks veta så mycket om våra dagars skola. Den svenska skolan är starkt läroplansstyrd. Och Björklund ville själv få fram en läroplan som skulle göra slut på flummet. En ny läroplan för grundskolan kom 2011. Men det var inte socialdemokraternas läroplaner han då ersatte. De två senaste läroplanerna för grundskolan hade lagts fram av borgerliga ministrar. 1980 års läroplan lades fram av utbildningsministern Britt Mogård efter ett omfattande förarbete av den folkpartistiska skolministern Birgit Rodhe. 1994 års läroplan lades fram av den nuvarande justitieministern, dåvarande skolministern och moderaten Beatrice Ask. Dessa damer kan knappast förknippas med det Björklund kallar sosseflum.

Björklund hävdar att skolan går dåligt för att lärarna har för låg status. Det kan lika gärna vara så att lärarna har låg status för att skolans arbetsvillkor har försämrats till följd av skolpolitikernas nervösa klåfingrighet. Björklund älskar snabba beslut och enmansutredningar. Nu senast med förslag om betygsättning i klass fyra. Genom denna konfrontationspolitik har han gjort slut på en nära hundraårig tradition av breda, väl förberedda samförståndslösningar mellan liberala, centerpartistiska och socialdemokratiska skolidéer. När han angriper flumskolan angriper han tidigare samverkan och skjuter sig själv i foten.

Alliansens uppdelning på olika ansvarsområden tycks ha medfört att han ensam fått föra sin politik på skolområdet. Hans snabba och energiska ordergivning har trängt långt in i klassrummen. På ett förbluffande aningslöst sätt har han lagt sig i hur enskilda lärare ska arbeta. Hans arrogans gentemot skolforskare och andra utbildningsexperter har varit monumental. Följderna kan avläsas i de internationella utvärderingarna. Ska den svenska skolan kunna bryta sin negativa utveckling krävs en ny utbildningspolitik och en ny utbildningsminister. Oavsett hur det går i valet.