Debatt: Ska vi tvingas tillbaka in i garderoben?

Jag heter Ali och har precis blivit utsläppt ur förvar, där jag sattes för att Migrationsverket inte tror att jag är gay och vill skicka tillbaka mig till Afghanistan. Jag är inte den första kristna HBTQ-personen som genomgått en rättsosäker asylprocess, och jag kommer tyvärr nog inte att vara den sista.

Det var när en polis ville kolla min legitimation vid T-centralen den 8 november som allt förändrades. Jag visade mitt leg och sa min födelsedag och då sa hon att jag var papperslös. Polisen sa att jag hade fått avslag på mitt verkställighetshinder tre dagar tidigare. Jag tyckte att det lät märkligt men jag åkte med till polisstationen för att samarbeta. Där fick jag träffa en annan polis. Han sa att jag inte alls fått avslag på mitt verkställighetshinder. Jag tillbringade natten i häktet innan jag kördes till Gävle, där jag satt frihetsberövad i två månader. Det var en otrygg plats för mig, där jag hade svårt att sova i ett rum jag delade med tre andra.

Som många unga människor från Afghanistan så bär jag på en prövande och svår uppväxt, min pappa rånmördades i Kabul och inte långt därefter dog min mamma i en bilolycka utanför sjukhuset hon arbetade på. Jag hade precis nått tonåren. Tiden efter det – våldet jag utsattes för som ensam tonåring i Kabul, och flykten till Europa – vill jag helst glömma och jag vet i dag inte var min syster befinner sig.

Min första förälskelse i någon av samma kön ägde rum när jag var elva år gammal. Jag blev kär i en skolkamrat, och jag kände redan då att mina känslor var förbjudna. Det var strax innan min pappa dog och jag blev tvungen att arbeta långa dagar från tidig morgon till sen kväll.

Trots att jag visste att Sverige var ett demokratiskt land så trodde jag inte att homosexualitet var accepterat här. Därför berättade jag ingenting om detta under min första intervju med svenska myndigheter – att göra detta inför tre män var otänkbart för mig. Att det beslutet skulle vara så avgörande hade jag aldrig kunnat ana.

Sedan jag har berättat om mig själv, bland annat genom HBTQ-organisationen All Out, så har mer än hälften av mina afghanska vänner tagit avstånd från mig eller sagt upp kontakten. Vissa pratar bakom min rygg. Men jag vill inte skapa några problem för dem, och jag vill inte ha några problem själv. Jag vill leva som en fri människa i Sverige, i stället för att leva ett liv i förföljelse och förtryck i mitt hemland på grund av min sexuella läggning och min kristna tro.

Jag hatade religion när jag kom till Sverige, jag trodde inte på islam, i mitt hemland var jag bara skam. Men jag har under det senaste året funnit stöd och mening i kristendomen, i en kyrka där man ber för alla människor och där det inte finns en perfekt människa. Förut hade jag inga känslor och jag fann ingen mening med livet. Nu känner jag mig lugn och trygg, i förvaret läste jag Bibeln och saknade gudstjänsterna.

En av utgångspunkterna för flyktingkonventionen är att stater ska erbjuda sina egna medborgare skydd från förföljelse. I Afghanistan väntar tortyr, döden och våldtäkt en sådan som mig. Jag är en afghansk kille, en konvertit från ett muslimskt land där man dör om man är homosexuell, eller så utnyttjas man som ett djur. Man förtrycker HBTQ-personer även i Sverige, men här är det förtrycket ett hatbrott har jag förstått. I Afghanistan utövar maktmänniskor hatbrott ostraffat.

Jag är tacksam för det stöd jag har fått av min svenska familj, mina vänner, min pojkvän, min skolkurator och ideella krafter. Det var många som skrev intyg om min sexualitet till Migrationsverket. Men inte ens verkligheten kunde övertyga myndigheten. Jag undrar vem de trodde att min pojkvän var? Två killar med likadana tatueringar, en kärlekshyllning. Vi vet inte om vi ska skratta, eller gråta.

Jag respekterar att alla människor som söker asyl i Sverige ska få en individuell prövning. Politiker pratar hela tiden om ordning och reda. Jag kommer från Afghanistan – jag vill inte ha något annat än ordning och reda. Sverige har en statsminister och en justitie- och migrationsminister som försvarat många orimliga utvisningsbeslut med att i Sverige får alla en individuell och rättssäker prövning, och att får man avslag så ska man åka hem. Vad ska man göra om man inte har fått en rättssäker prövning och inte kan åka hem? I världen upp och ner så vill Migrationsverket låsa in HBTQ-personer i garderoben, som en lösning på deras problem – att vi är homosexuella och har mänskliga rättigheter.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.