Debatt: Ser ni? 2020-talet kan bli en brytningsperiod

Den vänsterprofilerade Benoît Hamon segrade ”oväntat” i det franska socialistpartiets primärval. I slutomgången fick han nästan 60 procent av rösterna i ett val som stod öppet inte bara för partimedlemmar utan även för sympatisörer beredda att betala en euro samt skriva under en försäkran om respekt för socialistpartiets värderingar. Lika ”oväntat” segrade den radikale Jeremy Corbyn när Labourpartiet i Storbritannien häromåret för första gången någonsin lät medlemmar och sympatisörer välja partiledare. Och det beskrevs också som ”oväntat” när Bernie Sanders i fjol segrade i flera amerikanska primärval genom att dundra mot sociala orättvisor och kräva krafttag mot skatteflykt och spekulationsekonomi. Eliternas tolkningsföreträde i samhällsdebatten gör att företeelser ofta beskrivs som oväntade och oförklarliga, trots att de i själva verket utgör tämligen förutsägbara konsekvenser av en marknadsliberalism som håller på att segra ihjäl sig. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Vi lever i en tid då demokratin smygande förvandlas till oligarki – folkstyret går över i fåtalsvälde – och just när vi lärt oss att betrakta denna utveckling som ödesbunden och ungefär lika möjlig att stoppa som himlakropparnas rörelser, så träder plötsligt ledande politiker i ledande länder fram och pekar mot vägar bort från alternativlösheten. Vi må leva i en skymningstid, men än är demokratin inte helt avlövad. Vi kan faktiskt införa skatt på finansiella transaktioner, stänga skatteparadis, investera vårt pensionskapital i gröna företag, sänka arbetstiden, sluta exportera vapen till diktaturer och stegvis ställa om krigsmaterielindustrin till produktion av sådant mänskligheten behöver. Ett 2020-tal där Frankrikes president heter Benoît Hamon och Storbritanniens premiärminister Jeremy Corbyn skulle kunna bli en brytningstid av samma magnitud som Reagans och Thatchers 80-tal – fast åt andra hållet – och bli till en tid då blandekonomin återupprättas och marknaden på nytt balanseras av demokratin.

Historien saknar backväxel, så något återupprättande av ett svunnet folkhem kommer vi knappast att få uppleva. Och väl är det, för vem vill tillbaka till ett visserligen rättvisare men samtidigt avsevärt mer intolerant samhälle där normbrytare mobbades och jantelagen utgjorde den egentliga grundlagen. Äldre gentlemän som Sanders och Corbyn kan möjligen beskyllas för att vara nostalgiker, men det gäller definitivt inte den betydligt yngre fransmannen. Benoît Hamon utsågs till minister för solidarisk och social ekonomi i den rödgröna regering som tillträdde i Frankrike efter president- och parlamentsvalen 2012. Att franska regeringar numera har en speciell minister för kooperativ och andra former av alternativ ekonomi, vanligen benämnd solidarisk ekonomi då medlemsnytta eller allmännytta står i fokus, har betytt mycket för att synliggöra sådant som annars ofta flyger under radarn i samhällsdebatten. En ny form av blandkooperativ förkortad SCIC (Société Coopérative d’Intérêt Collectif), där såväl brukare och anställda som kommuner kan vara medlemmar, har betytt åtskilligt för att utveckla lokala livsmedelssystem och lokalt ägd förnybar energi.

Hamons verkliga vinnarkort var emellertid förslaget om en villkorslös basinkomst på 750 euro per månad, som inledningsvis ska ges till ungdomar i åldern 18–24 år för att därefter stegvis byggas ut och 2022 planeras omfatta hela befolkningen. Tuffare tag mot skatteflykt ser Hamon som en möjlig delfinansiering av en basinkomstreform, och därtill menar han att i en tid då manuellt arbete ersätts av robotar så måste deras arbete börja beskattas. Basinkomstförslaget i kombination med löften om massiv utbyggnad av förnybar energi samt en humanare asylpolitik har fått många gröna sympatisörer att lockas av Hamon. Lyckas denne gröne sosse inte ta sig till slutomgången i presidentvalet den 7 maj är risken överhängande att valet då kommer att stå mellan en nyfascist och en nyliberal.