I Sverige är vi stolta över den svenska modellen. Den bringar ordning på svensk arbetsmarknad och den håller lagstiftandet borta från vår lönebildning. Bland annat. Men genom den gigekonomi som vi ser växa fram på den globala marknaden och i Sverige, ofta med total avsaknad av arbetsgivaransvar, så riktas ett hot mot den svenska modellen. Ett hot som svensk fackförenings­rörelse måste förhålla sig till och hantera för att förbli stark och relevant.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det finns ett slags romantiserad bild av den så kallade plattforms­ekonomin. ”Härligt fria, kreativa människor som har möjlighet att ta uppdrag när de vill och jobba varifrån de önskar.” De riktiga fansen blandar dessutom gärna ihop detta med delningsekonomi och menar att det är den enda hållbara vägen att gå. När jag ser det utifrån våra yrkesgruppers perspektiv menar jag att det är precis tvärt om.

Plattformsföretagen själva hävdar att de inte gör något annat än just vad namnet säger, till­handa­håller en teknisk plattform där upp­drags­givare och uppdragstagare kan mötas och göra upp affärer. Tack vare denna matchmaking kan sedan stressade människor få lunchmaten budad till kontoret och grovsoporna körda till tippen på helgen.

Det är dessutom riktigt coolt att använda plattformsapparna. Jodå. ”Modernt”. Åtminstone om man skall tro språkbruket företagen använder på sina hemsidor. Du kan få den byrå du köpt på Blocket ”urbad” hem till dig precis när du önskar för nästan inga pengar alls och buden som kör får praktiskt taget turista i sin egen stad, träna, se vackra vyer och få betalt samtidigt. På direkten.

Så, vilka är baksidorna av detta? Långt fler än fördelarna. Det här handlar om företag som gör allt som står i deras makt för att undkomma arbetsgivaransvar. De hävdar gärna att de som utför arbete via deras plattform är egenföretagare.

Problemet är att ”företagaren” inte har något företag att utveckla, utan är helt beroende av plattformen för arbete. Det är företagen som i realiteten styr hur och när man kan jobba. ”Egenföretagaren” får ta riskerna men saknar makten. Den här synen på arbetare är inte ny. Snarare speglar den hur arbetsmarknaden fungerade på 1800-talet. Arbetsgivarens vilja att individualisera arbetstagarna måste bekämpas med den gamla idén att arbetstagarna är starkare tillsammans. 

Detta är inget banbrytande. Vi känner igen problemen från andra delar av arbetsmarknaden. Det handlar om allmän visstid med korta anställningskontrakt och få eller inga garanterade timmar. Det handlar om utnyttjande av underleverantörer eller falska egenföretagare för att slippa ansvar och flytta ner riskerna. Och det handlar om en kultur där arbetare förväntas hålla tyst och acceptera de villkor som dikteras.

De som jobbar inom transportsektorn måste ha sin egen cykel eller bil och en egen smartphone. De står helt utan trygghet vid skada eller sjukdom och de tjänar uselt. På denna usla ersättning ska de också betala sådant som sociala avgifter och försäkringar. Det tar plattformsföretagen oftast inget som helst ansvar för. Det finns undan­tag. Ett cykelbudsföretag som heter Markhor som har anställda bud och som vi har tecknat kollektivavtal med. Det går, bevisligen, om man vill.

Svaret på frågan som Dagens ETC ställde i sin ledare häromdagen: ”Är det så farligt att bli av med sina solkiga kartonger om den som kör dem inte gör sig illa och betalar in sina sociala avgifter?” Ja, det är farligt. För de enskilda individer som utnyttjas hänsynslöst i plattformarna, för den svenska modellen som sätts ur spel när det inte finns några parter, och på sikt för svensk fackföreningsrörelse om vi inte lyckas behålla vår relevans genom att hantera detta växande fenomen.

LO-förbunden har börjat diskutera plattformsekonomin i takt med att vi ser hur det sprider sig in i fler yrkesgrupper som exempelvis undersköterskor som tar enskilda gig inom hemtjänsten. Men vi har mycket kvar att göra och jag ser fram emot att driva på den här frågan tillsammans med mina kamrater i de andra förbunden. Det är både en anständighets- och, på sikt, en överlevnadsfråga.