Debatt: Så misslyckas regeringens feministiska utrikespolitik

Alice Josephson, Grön Ungdom, frågar sig var Alliansens feministiska politik tagit vägen under mandatperioden (ETC 15/8-17). En mer relevant fråga att ställa är var regeringens feministiska utrikespolitik är. Makten har trots allt legat i deras händer i tre år.

Stefan Löfven leder världens första självutnämnt feministiska regering. Varför kan han inte kalla Saudiarabien, en diktatur med en lagstiftning som präglas av en direkt medeltida kvinnosyn, för diktatur?

Varför bär regeringens ministrar slöja i Iran, där kvinnor bokstavligen tvingas bära slöja av statligt understödd moralpolis? Och varför har den rödgröna regeringen fullkomligt förstört relationerna med Israel, det land i Mellanöstern som kommit överlägset längst när det gäller kvinnors rättigheter?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Att kalla sin utrikespolitik feministisk förpliktigar. Det duger inte att kalla sig feminist och sedan agera direkt ofeministiskt. Särskilt inte om man sedan tänker anklaga oppositionen för plakatpolitik.

Givetvis har den rödgröna regeringen gjort vissa goda jämställdhetsreformer. Avskaffandet av vårdnadsbidraget var ett steg i rätt riktning, liksom samtyckeslagstiftningen som Liberalerna drev innan det blev regeringens politik.

Dock har regeringen lagt betydligt mer energi på att skapa en bild av att konkreta förbättringar av jämställdheten sker, än på att faktiskt konkret förbättra jämställdheten. Det är exempelvis inte regeringens interna könsfördelning som är mest intressant, utan hur de kan göra samhället som de är ytterst ansvariga för mer jämställt. Att en jämställdhetsmyndighet införs är inte tillnärmelsevis lika intressant som vad den åstadkommer, vilket än så länge är mycket oklart.

Den som tror att Liberalernas politik för jämställdhet bara handlar om kvoteringsmotstånd har bott under en sten. Under Alliansens tid vid makten infördes bättre karriärmöjligheter och möjligheter att driva företag inom de största kvinnodominerade yrkena – reformer som Miljöpartiet då motsatte sig men nu accepterar, när de visat sig fungera. Dessa behöver vidareutvecklas, exempelvis behöver karriärtjänster motsvarande förstelärare införas både för barnmorskor och för förskolelärare. Detta har inte skett under de rödgrönas mandatperiod.

Att arbetsmarknaden är könsuppdelad är Liberalerna medvetna om. För att förändra detta krävs ett långsiktigt arbete för att förändra normer som begränsar människor och där är skolan en nyckelinstitution. 2011 införde därför Alliansen tydligare skrivelser om skolans värdegrund och plikt att arbeta med genusfrågor i läroplanen. Skolinspektionen, som också inrättades under Alliansen, spelar även en nyckelroll för att granska skolor som bryter mot dessa skrivelser.

Miljöpartiet har otvivelaktigt feministiska ambitioner. Det behövs, i en tid då aborträtten ifrågasätts, då trakasserier och sexualisering av kvinnliga politiker normaliseras, och då hedersrelaterade mord nu utgör 10 procent av det totala antalet mord. I vissa frågor har Liberalerna och Miljöpartiet väldigt likartad syn på jämställdhet och vilka åtgärder som behövs.

Att utmåla oppositionen som ofeministisk, istället för att fokusera på egna förslag för att förbättra jämställdheten när man själv sitter vid makten, kommer dock knappast att leda till bättre villkor för kvinnor. Regeringen har hittills visat att deras utrikespolitik är feministisk när det inte kostar någonting, men så snart det handlar om att kritisera länder som verkligen agerar ojämställt vänder de kappan efter vinden – och samtidigt framställer de Alliansens feminism som plakatpolitik. Det är inte att krossa glastak, det är att kasta sten i glashus.