Danmark har nyligen antagit en klimatlag men i Sveriges riksdag får förträngandet av frågan fortgå. Om inte 2014 innebär en avgörande vändning i den svenska och internationella klimatpolitiken ser framtiden mörk ut, skriver Gunnar Westling, verksam i arbetet för klimatriksdag 2014.

Hur länge har vi varit medvetna om en kommande klimatkris? Hur länge har vi i Sverige och Västvärlden vetat men inte gjort något?

2006 var året då växthuseffekten erkändes som ett avgörande problem för mänsklighetens framtid. Den brittiske ekonomen Nicolas Sterns rapport, The Economics of Climate Change, kom i oktober detta år och blev mycket uppmärksammad. Sternrapporten visade att kraftfulla åtgärder mot klimatförändringarna omedelbart behövde sättas in för att det skulle vara möjligt att stabilisera koldioxidutsläppen på en acceptabel nivå till år 2050.

Rapporten följdes i mars 2007 av IPCC:s fjärde rapport om de globala klimatförändringarna. Nu ansåg sig IPCC med stor säkerhet kunna slå fast att dessa berodde på mänskliga utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser.

Alla partier i riksdagen tycktes ta till sig kunskapen om klimatförändringarna. Statsminister Fredrik Reinfeldt och dåvarande miljöminister Andreas Carlgren skrev exempelvis i DN i december 2006 en debattartikel med rubriken: ”Utsläppen av växthusgaser ska minska med 30 procent”. I Almedalen 2008 sade Fredrik Reinfeldt: ”jag har lärt mig respektera att vårt sätt att leva inte är långsiktigt hållbart” och att det var Sveriges uppgift att ”visa ledarskap och gå före”. I maj 2009 återkom han med budskapet ”Europa måste ta klimatansvar” (SvD 9/5 2009).

Vad har då skett i klimatfrågan i Sverige sedan dess, på regeringens initiativ? Ja, konkret är det inte mycket. Den så kallade Klimatberedningen tillsattes i juni 2007 som svar på de alarmerande rapporterna från Stern och IPCC. Representanter för riksdagspartierna och oberoende experter ingick. I februari 2008 kunde den lämna över sitt betänkande till regeringen. I detta föreslogs en rad åtgärder för att minska Sveriges inhemska koldioxidutsläpp. 10 av åtgärderna kunde kvantifieras så att det gick att räkna ut hur stor reduktion de skulle bidra med. Men vad hände? Jo, endast två av åtgärderna lades fram i regeringens klimatproposition 2009 medan övriga hamnade i malpåse.

Inte heller Framtidskommissionen (2011), ett projekt för att ”identifiera framtidens utmaningar”, lyckades lyfta klimatfrågan. I kommissionen satt bland andra Johan Rockström och det borde ha borgat för att miljöfrågorna behandlades seriöst. Men trots att utredningen utmynnade i totalt 16 rapporter och utredningar och en debattbok, behandlades klimatfrågan bara i en av dem och där bara ytligt i förbigående.

I mars 2011 presenterade så EU-kommissionen sin Färdplan 2050 baserad på överenskommelser under FN:s klimatkonferens i Cancun 2010. I den slås målet fast att EU-länderna ska minska sina klimatgasutsläpp med 80-95 procent fram till år 2050. I enlighet med detta gav regeringen i november 2011 Naturvårdsverket i uppdrag att tillsammans med berörda myndigheter ta fram en svensk Färdplan 2050. I uppdraget ingick att ge underlag för ett Sverige helt utan nettoutsläpp av klimatgaser. Ett ambitiöst mål. Men därefter har inte mycket hänt. Naturvårdsverket har lämnat fram sin utredning till Lena Ek. Den innehöll 13 huvudförslag, av vilka de åtta som också fanns i klimatberedningen redan tidigare har avvisats. Sent omsider, i december 2013, meddelar så Lena Ek till allmän förvirring att regeringen idag inte är beredd att lägga fram någon proposition i frågan. Denna ovilja att se krisen i ögonen präglar också retoriken i frågan.

I den officiella statistiken för Sveriges klimatgasutsläpp räknas inte konsumtionen in, vilket ger betydligt lägre värden för Sverige som helhet eftersom vår konsumtion av långväga resor och utländska varor är så mycket högre än omvärldens motsvarande konsumtion i Sverige. Regeringen kan därmed påstå att vi som första land i världen lyckats frikoppla relationen mellan ökad tillväxt och ökade klimatgasutsläpp. Att detta inte stämmer är uppenbart, och i vår ovilja att erkänna konsumtionen som en av grunderna för klimatkrisen liknar vi de flesta högkonsumerande västländer. I förnekandets namn kan den svenska regeringen också välja att sälja oanvända utsläppsrätter till en amerikansk storbank, trots att både Energimyndigheten och Naturvårdsverket avråder.

Det finns ett otal vägar att gå för att påbörja omställningen. Men fram till idag, i mars 2014, har regeringen inte förmått utöva något som helst ledarskap i klimatfrågan. Ändå är klimatfrågan en övergripande ödesfråga för mänskligheten. Behovet av skyndsamma och omfattande utsläppsminskningar globalt sett är akut. Men för att lyckas med detta måste något land gå före. Danmark har nyligen antagit en klimatlag men i Sveriges riksdag får förträngandet av frågan fortgå. Det leder till stora ord, men en bristande vilja att ta ett verkligt ansvar. Om inte 2014 innebär en avgörande vändning i den svenska och internationella klimatpolitiken, så ser framtiden mörk ut för oss alla.