Debatt: Rapport från bostads­krisens frontlinjer

Sedan jag flyttade tillbaka till Sverige efter sju år utomlands har jag bland annat bott inneboende hos vänner, hemma hos min pappa och i två studentlägenheter (trots att jag inte är student). Jag kommer inte ihåg alla adresser på rak arm. Jag har betalat min hyra i kontanter i kuvert så att man inte kan spåra att jag bor i lägenheten i tredje hand. Jag har ljugit för grannar, ljugit för mig själv, jag har sovit dåligt, mått dåligt och jag har skämts inför mina vänner, inför mig själv. Att leva så här, när man är en vuxen människa? Jag har känt mig mindre värd, ibland värdelös.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Vänner försöker hjälpa. Erbjuder soffor, sängar, flytthjälp. Andra lägger huvudet lite på sned och påpekar hur förjävligt det är, samtidigt som de fjärmar sig. Hopplösheten klöser sig fast i strupen. Det kommer aldrig att lösa sig. De lutar huvudet åt andra sidan och fortsätter: ”Det löser sig alltid”. Jag känner blodsmaken i munnen efter klorna. Visst löser det sig, men tänk om det aldrig löser sig – på riktigt! Att alltid leva på låtsas. Med någon annans namn på dörren. Skyndande efter trapphusväggarna, med sänkt blick. Hyssjande vännerna som högljutt frågar hur länge man får bo kvar i lägenheten när man famlar efter nycklarna. Som existerar i två kopior, varav en tillhör någon som kan komma och gå in och ut hur som helst, när man inte är hemma. Alltid rädd för samtalet som kastar ut dig ur lägenheten, som aldrig var din.

Du försöker att inte förlora besinningen eller språket när du får råd av människor som säkert menar väl men som totalt saknar verklighetsuppfattning.

•    Köp en lägenhet, det kommer du tjäna på i längden!

•    Men, fråga dina föräldrar.

•    Ta ett topplån, det kommer du tjäna på i längden!

•    Men, köp en lägenhet i förorten.

•    Står du i bostadskön?

•    Du måste bara träffa någon som har förstahandskontrakt eller bostadsrätt!

•    Men, måste du bo i Stockholm?

Jag vet att jag inte ensam undrar vad man egentligen gör åt bostadskrisen. På riktigt! Det är bra att det byggs, ännu bättre hyresrätter som alla människor har råd att bo i. Men vi behöver nya regler för andrahandsuthyrningar. Är det rimligt att man bor med sin partner i en bostadsrätt och hyr ut sin hyresrätt som man aldrig bott i hur länge som helst. Och tjänar pengar på det. Är det rimligt att ett rum i en lägenhet kostar mer än hela hyran på lägenheten? Är det rimligt att när man inte kan låna till en insats så står man inför att hyra en lägenhet där man istället betalar av någon annans lån? Så istället för att kunna spara ihop till en egen insats så amorterar man av tusenlappar på någon annans lån varje månad. Det finns bara ett ord för det. Sjukt.

Tänk att du hyr en hyresrätt av en kvinna som bor tillsammans med sin partner och barn i en bostadsrätt. Hon har aldrig bott där men hon står skriven på adressen, så att det ska se rätt och riktigt ut. Du betalar ett par tusenlappar extra på hyran varje månad. Du får inte ha ditt namn på dörren, hyresvärden får inget veta. Du räknar på hur mycket pengar du har betalat som inte är hyra. Det är mer än 50 000, bara på den här adressen. Du räknar på hur mycket du behöver i insats för att kunna köpa en lägenhet. Du mår illa. Du orkar inte. Du orkar. Du orkar inte. Du går igenom posten och undrar om hon vill att du ska spara alla rabattkuponger på blöjor som kommer i hennes namn. Du undrar varför människor som säger sig stå upp för vissa värderingar, i verkligheten är oförmögna att praktisera desamma. Du får ett sms från en vän som sätter ord på det: ”Ingen för alla, alla för sig själv.”

Du får ett till sms. Du måste vara ute ur lägenheten om 30 dagar. Du är snart 36 år gammal. Många ser på dig som en kapabel och stark människa. Du har inga betalningsanmärkningar. En okej lön. Du betalar stadigt av på ditt CSN-lån och du betalar skatt till det gemensamma, som barnbidrag, sjukersättning och kollegans nybyggda kök. Du känner dig värdelös. Det känns som att du ger och ingenting får. Du hoppas på en bostadsbubbla. Det finns ingen annan utväg? Manegen krattas, det är vi mot dem. Du sväljer. Du får inte tänka så. Girigheten på bostadsmarknaden har blivit en folksjukdom. Politikerna räknar på kostnaden för ett botemedel. De säger, det blir för dyrt. Du känner blodsmaken i munnen.