Debatt. .

2014-03-25 10:09
Demonstration mot rasism och fascism på på Möllevångstorget i Malmö.  Bild: Stig-Åke Jönsson/TT
Demonstration mot rasism och fascism på på Möllevångstorget i Malmö.

Politiker måste fördöma det nazistiska våldet

90-talets politiker och journalister tog ställning mot rasism och främlingsfientlighet på ett sätt som snarare utgör undantag i dagens debattklimat. Det är hög tid att börja prata politik och motverka den normaliseringsprocess som pågår, skriver Jennie K Larsson, doktorand vid REMSO/Linköpings Universitet och före detta chefredaktör och en av grundarna av tidskriften Expo.

Det dras ofta paralleller mellan 1990-talet och den rasistiska utveckling som pågår idag. Visst är likheterna stora på många sätt. Men det finns också påtagliga skillnader mellan då och nu. Skillnader som har visat sig vara av stor betydelse under de senaste månaderna.

Jag blickar tillbaka till mitten av 1990-talet. Närmare bestämt till 1995 när jag var med och startade en tidning som heter Expo.

”Hej, vi håller på att starta en tidning där vi ska granska extremhögern. Men vi behöver pengar för att kunna trycka tidningen, kan ni tänka er att stödja oss med en prenumeration eller ett ekonomiskt bidrag?”

Så kunde det låta när en Expo-medarbetare ringde runt till politiker, organisationer, journalister eller tidningar för att få in pengar. 1995 fanns inget Twitter, inga bloggar och inga nättidningar. Att starta en papperstidning var därför ett självklart sätt att sprida information på.

Det var dock inte bara ekonomiskt kapital som saknades, vi behövde också ”kända” personer som kunde ge oss legitimitet. Och ja, jag skriver legitimitet för det var mycket det det handlade om. Att vi skulle tas på allvar och bli en röst som lyssnades till i debatten.

Här kommer min första poäng. Det hände.

Politiker och journalister tog ställning. För en antirasistisk tidning, mot rasism och främlingsfientlighet. Somliga genom ekonomiska bidrag, andra genom att skriva i Expo eller om Expo. En del satte sitt namn på baksidan av tidningen för att visa att de stödde oss. Det krävde mod och engagemang och det hade de här personerna.

Jag blickar bakåt igen, till 1997.

Expo hade funnits ett par år och blivit en viktig röst i debatten. Vi hade fått en del av den legitimitet vi strävade efter. Det innebar också att vi sågs som ett allt större hot av extremhögern. Skyltfönster slås sönder hos våra återförsäljare. Hot sprejas på fasader. Nazister ringer vårt tryckeri och säger att de ska elda upp byggnaden om de trycker Expo. Tryckeriet blir rädda och vågar inte trycka Expo. Det skulle inte komma ut någon tidning.

Och här kommer min andra poäng. Det fick inte hända.

Att nazister skulle kunna stoppa en tidning från att komma ut sågs som ett hot mot yttrandefriheten. Ett hot som aldrig blev verklighet då kvällstidningarna för första gången gjorde en gemensam tidning; det stoppade numret trycktes som bilaga och följde med tidningarna. De dåvarande chefredaktörerna skrev en gemensam text om vikten av att stå upp mot högerextremism. Samma dag tryckte DN Expo som en del av den ordinarie tidningen.

Sett i ljuset av detta skulle jag önska att vi idag skulle befinna oss i ett politiskt klimat som hade likheter med det som fanns på 1990-talet. Och här talar jag inte om den växande fascismen. Den står vi redan mitt i.

Nej, det jag skulle önska är fler politiker som aktivt tar ställning mot rasism. Jag vill se fler politiker som fördömer nazistiskt våld mot demonstrationer när det händer, inte en vecka senare. Som inte likställer antirasister med högerextrema våldsverkare eller skriver debattartiklar om ”omvänd rasism”. Som inte faller in i Sverigedemokraternas retorik.

Jag skulle också önska att fler skribenter skulle ifrågasätta de versioner som polisen ger av en demonstration. Att nazistiska attacker mot fredliga demonstrationer inte framställs ”som ett bråk mellan två sidor”. Att det på en liberal ledarsida inte skulle gå att likställa rasistiska tidningar med debattsajter som Politism. Att de vore en självklarhet att inte upplåta annonsplatser för rasistiska budskap. Jag skulle önska att Public Service inte sätter antirasister i karantän för att det är valår. Att antirasism inte reduceras till en fråga om subjektivitet.

Där är vi inte idag. Där var vi betydligt mer då.

Visst finns det ljusglimtar även hos de etablerade medierna. Enskilda skribenter och journalister upprepar gång på gång det som borde vara självklarheter. Sverigedemokraterna slipper inte undan helt. Framför allt har vi idag alternativ media och andra kanaler som oförtrutet fortsätter skriva och rapportera.

Men det räcker inte. Det är inte nog. Det kan inte handla endast om enskilda insatser och individer. Partier och politiker måste ta avstånd från rasism. Våga föra en politik som möjliggör och uppmuntrar kampen mot fascism. Då går det inte att dra ned på kulturtidskriftsstöd eller låta medias vara eller icke vara lämnas till marknaden. Det måste också finnas anställningsvillkor som låter journalister, vårdpersonal, tjänstepersoner, lärare och andra kritisera såväl sina chefer som att ta ställning mot rasism. De måste kunna säga emot utan att vara rädda att förlora sitt arbete.

För till syvende och sist handlar det om att vi måste prata politik. Se att det krävs strukturella förändringrar. Klandra den sittande regeringen som monterar ned välfärdsstaten, urholkar arbetsrätten och låter maskorna i det sociala skyddsnätet växa. Se att den ökande rasismen och den normaliseringsprocess som pågår hänger ihop med detta. Gör vi inte det så går vi allt mer mot ett samhälle där människor inte kommer våga demonstrera, debattera, kritisera arbetsgivare eller ta ställning politiskt. Och det är inte ett samhälle värt att kallas demokratiskt.

Jennie K Larsson 
Doktorand vid REMSO/Linköpings Universitet och en av grundarna till Tidskriften Expo