Debatt: Placera statyerna i ett museum

Extremhögerns aktioner i Charlottesville för bevarandet av statyn av sydstatsgeneralen Robert E. Lee fick indirekt stöd av president Trump, genom att han likställde nazisternas aktiviteter med de som motsatte sig nazisterna.

Kampen om statyn blottade en djup historisk konflikt i USA, där sydstaternas rasism och segregationspolitik, bottnad i försvaret av slaveriet, manifesteras i monumentet över slaveriets försvarare general Lee. Statyn restes som symbol för de vitas överhöghet över den svarta befolkningen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Inbördeskriget 1861–1865 ledde till att slaveriet förbjöds, men stora delar av den vita befolkningen i sydstaterna vägrade att ge afroamerikanerna mänskliga rättigheter. Det är värt att betänka att flera av statyerna över slaveriets försvarare restes så sent som under perioden 1955–1965, när den svarta medborgarrättsrörelsen växte sig allt starkare.

Än i dag finns det tusentals statyer och minnesmärken som hyllar de idéer som sydstats­armén stred för – alltså rätten att äga slavar.

Offentliga beslut mot dessa monument har inneburit att man har börjat ta bort symboler som hyllar slaveriet i södra USA.

Länge var statyerna i våra svenska städer passiva kvarlevor från det förflutna, förutom ett fåtal fascister som årligen den 6 november hyllade Gustav II Adolf, vilket sällan uppmärksammades. Situationen har förändrats med början på allvar under 1990-talet, då bland annat skinnskallar med parollen ”Bevara Sverige Svenskt” demonstrerade den 30 november vid Karl XII-statyn i Stockholm, likaså runt Tegnérstatyn i Lund.

Demonstrationer för att lyfta fram det ”ärorika” förflutna har fortsatt in i 2000-talet och har blivit årliga manifestationer i vårt land, där nazisterna markerar sin närvaro med att hylla ”hjältekonungen” Karl XII, ”den svenskaste svensk som någonsin funnits”, som Stockholmspressen uttryckte sig när statyn i Kungsträdgården invigdes.

Statyn över den store konungen förmedlade enkla moraliska och politiska budskap till den breda allmänheten, när den svenska nationen formerades kring olika myter om vår ärorika historia. Det som ansågs vara det stolta svenska uttrycktes ofta i militära termer.

Föreställningar om vad som var viktigt i vår historia och vad som var grundläggande för nationen Sverige, manifesterade under en period av omkring tio år då tre statyer tillkom för att just bidra till skrivandet av den svenska nationens mytologiska historia; Gustav II Adolf i Göteborg 1854, Engelbrekt i Örebro 1865 och Karl II i Stockholm 1868. Symbolgestalter för att skapa en enad nation kring våra hjältar. Det gällde att skapa ett gemensamt förflutet.

I dag vet vi mer om de illdåd som följde i spåren efter Gustav II Adolfs arméer under 30-åriga kriget och Karl II:s krigiska eskapader är inte något vi kan vara stolta över.

Skall vi då riva ner dessa statyer och förpassa dem till historiens skräphög? Jag tror, att det vore ett misstag att det vi i dag har moraliska betänkligheter över skall tas bort ur historien, men det är inte heller nödvändigt att visa upp dessa statyer i centrala offentliga rum som ett tecken på något vi skall uppskatta.

Statyerna är inte längre bara historiska minnen utan laddas i dagspolitiska termer. 2000-talet aktualiserar att monumentkonst fortfarande är en dagspolitiskt brännbar historia.

Förslagsvis gör vi dem just till historiska företeelser och placerar dem i ett statymuseum, där vi kan betrakta monumenten, läsa om och begrunda den tid som varit och förhoppningsvis dra några lärdomar av detta.