Debatt. .

2017-12-02 04:58

På en tryggare arbetsmarknad skulle fler kvinnor våga vittna

För att färre kvinnor ska säga #metoo i framtiden måste politiken bidra till att förändra de omständigheterna, skriver debattören.

I lördags kritiserade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson förslaget om att försvaga anställningsskyddet för vanliga löntagare, eftersom en mindre trygg arbetsmarknad också innebär att färre vågar slå larm om trakasserier. Omedelbart rasade Moderaterna och anklagade arbetsmarknadsministern för att politisera #Metoo-rörelsen. Men är det inte politikers skyldighet att ta intryck av verkligheten och utforma politiken därefter? Att ta alla de kvinnor som nu säger #metoo på allvar är att faktiskt analysera vad som ökar eller minskar risken för kvinnor att drabbas av sexuella trakasserier. Vilka omständigheter i vårt samhälle gör att trakasserier av kvinnor döljs, ursäktas och accepteras? För att färre kvinnor ska säga #metoo i framtiden måste politiken bidra till att förändra de omständighterna.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


#Metoo har visat att sexuella trakasserier finns överallt. Historierna som fortfarande orsakar stor psykisk smärt kan ibland ligga decennier tillbaka i tiden. Ibland är såren nyare. Sexuella trakasserier av män mot kvinnor är inte unikt för vår tidsålder. Däremot talar vi nu mer öppet än någonsin om männens skuld. Äntligen börjar den skuld som kvinnor alltid känt placeras där den hör hemma, hos de män som utför handlingarna.

Att detta existerat länge innebär dock inte att det måste fortsätta. Det måste vara i vår tidsålder som detta tar slut. #Metoo innebär att vi tagit ett stort steg för att uppnå just detta. Men det kommer att krävas ihållighet och mycket arbetet innan detta helt upphör. Det beror på att de sexuella trakasserierna inte uppstår i ett vakuum. Tvärtom är de ett uttryck för att kvinnor i vårt samhälle hela tiden underordnas och sexualiseras. Därför är frågan om lika lön, en fungerande välfärd som möjliggör för kvinnor att delta på arbetsmarknaden liksom upprördheten över sexualiseringen av unga flickor viktiga delar i arbetet mot sexuella trakasserier.

Samtidigt kan förstås inte problemet med sexuella trakasserier vänta tills vi löst all annan ojämställdhet i samhället. Strukturerna fritar heller aldrig den enskilde mannen från ansvaret. Men samhällets strukturer har gjort att de här männens beteende alltför länge ursäktats och accepterats.

För lite intresse har hittills visats frågan om det finns faktorer som ökar förekomsten av sexuella trakasserier. För att uppnå förändring borde den frågan vara central. Finns det riskfaktorer som ökar förekomsten av sexuella trakasserier i hur arbetsplatser organiseras, branscher fungerar, hur könssammansättningen ser ut eller ledarskapet utövas? Kan arbetsgivare, fackförbund eller vi politiker göra något åt de faktorerna?

LO har tagit fram en rapport som heter ”sjuk på jobbet”. Också där visar det sig att problemet med sexuella trakasserier finns inom alla yrken, men LO-kvinnor som har yrken där man möter människor är mer utsatta. Här finns ett problem som handlar om att arbetsgivare inte är skyldiga att ta itu med trakasserier om de kommer från kunder, brukare eller patienter på samma sätt som när de kommer från en chef eller någon annan anställd.

 

En återkommande del i #metoo - berättelserna handlar om hur män utnyttjat sin makt att frysa ut kvinnor från kommande karriär eller inkomstmöjligheter till att få dem att tiga om det som inträffat. Det är lätt att föreställa sig att om man är beroende av att få ett nytt sms om jobb nästa dag så drar man sig för att ”klaga” på sin arbetssituation.

Just rädslan för att framstå som trist, krånglig, jobbig är det som gjort att många kvinnor genom åren inte heller protesterat när andra kvinnor drabbats. Att vara den där jobbiga typen har ett högt pris i sociala sammanhang. Om anställningen dessutom är otrygg kan priset bli att man blir av med sin försörjning. Det är en anledning för arbetsgivare, fackförbund och politiker att se med oro på att allt fler på svensk arbetsmarknad har otrygga arbetsvillkor i form av vikariat och visstidsanställningar.

I skenet av detta är det också märkligt att parallellt med #metoo så har de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna på allvar börjat driva på för att öka otryggheten på svensk arbetsmarknad genom att riva upp LAS. Att ändra i turordningsreglerna skulle försvaga tryggheten och skulle få stora konsekvenser, något som även TCO varnat för.

När fokus nu borde riktas på hur vi minskar risken för att fler kvinnor ska drabbas av sexuella trakasserier borde alla politiker i stället fundera på hur vi kan öka anställningstryggheten. Det blir därför spännande att se om #metoo- debatten bidrar till att något av de borgerliga partierna ändrar sin inställning till män och kvinnors anställningstrygghet.

En annan möjlig riskfaktor för sexuella trakasserier från chefer och kollegor är mansdominerade arbetsplatser, även om kvinnliga chefer knappast visat sig vara någon garanti för att bli tagen på allvar- med TV4 som främsta exempel. En annan riskfaktor tycks vara konsumtion av alkohol.

Men egentligen vet vi alldeles för lite om vilka riskfaktorerna är, och ännu mindre om vilka verktyg som är mest effektiva för att förhindra sexuella trakasserier. Det borde vara en gemensam uppgift för arbetsgivare, fackförbund och politik att nu använda de kunskaper som finns för att sätta stopp för sexuella trakasserier, men också bidra till att vi får ökad kunskap och bättre metoder för att motverka dem.

Åsa Westlund 
Riksdagsledamot (S)