Skoldebatten har stundtals varit ganska hård mellan Alliansen med Jan Björklund som banérförare och de rödgröna med Gustav Fridolin som talesperson. Nu plötsligt verkar det som motsättningen planats ut. På sistone har talespersoner för den svenska skolpolitiken gått ut med budskapet om en framtid med längre skoldagar, mera katederundervisning, skola under loven och hårdare disciplin – åtgärder som Jan Björklund och Alliansen flitigt förespråkat och nu även verkar omfamnas av de rödgröna. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Finland toppar ofta olika mätningar i skolresultat, exempelvis Pisa-mätningen där vi i Sverige har hamnat långt bak. Man skulle tro att finländarna skulle slå sig till ro och njuta av berömmet men så blir det inte. Nu skall den finska skolan göras om och det rejält och den tilltänkta riktningen lär sända kalla kårar längs ryggen på Jan Björklund och andra som vill ha en individualiserad, nyliberalistisk skola som undervisar eleverna till att bli lydiga anställda i närings-livets tjänst.

Att den finska skolan just nu radikalt ändrar riktning har inte alls framkommit i diskussionen. Vill de svenska skolpolitikerna blunda för de förändringarna eftersom de går helt stick i stäv med de planerade ändringarna här? 

Huvudlinjerna i den nya finska läroplanen kan konkretiseras så här:

– Läraren undervisar och bedömer eleverna individuellt över alla ämnesgränser för att skapa en helhetsbild över elevens möjligheter.

– Tragglande med årtal och grammatiska detaljer skall ges mindre vikt. Detta betyder inte att eleverna skall lära sig mindre om vare sig historiska årtal eller grammatikens innehåll. Samma kunskaper skall ses i ett bredare perspektiv och i ett sammanhang.

– Eleverna skall i ökad omfattning lära sig kritiskt tänkande, samarbete och självständigt kunskapssökande individuellt och tillsammans med andra elever.

– Hemläxor avskaffas och skoltiden förkortas. (Jag förstår att Björklund och Fridolin ryser.)

Ett ledord i den nya finska läroplanen är inlärning genom studier av olika fenomen. Det betyder att skolans olika ämnen binds samman till en hel väv kring temainnehållet. (Tjia Torpe, tidigare rektor i Björkhagens skola i Stockholm införde denna typ av undervisning redan på 80-talet.

I dag antar jag att den har setts som flummig och skolan har blivit som alla andra skolor.) Den nya läroplanen har givetvis gott om plats för skapande, konstnärliga ämnen. Ämnen som Allianspolitiker, Svenskt näringsliv och även många S- och MP-politiker aldrig förstått vitsen med.

Den viktigaste bakomliggande orsaken till den nya läroplanen är politikernas insikt om att skillnaderna mellan grundskoleelevernas kunskaper och färdigheter har ökat kraftigt och den finska skolans ambition om en jämställd skola har så gott som havererat – då törs man inte säga något om skolan här.

I en sådan skola ökar naturligtvis risken för att allt fler elever känner sig ställda utanför och allt fler saknar kunskaper exempelvis i läsning, matematik och konsten att tillägna sig kunskaper. Kunskapsbrister hos eleverna och skolans klassmässiga och etniska segregering leder till stora motsättningar i samhället.

Den nya läroplanen tycks har fått ett positivt mottagande i finska skolkretsar men några problem måste lösas innan allt kan rulla på.

Läroplanen innebär stora utmaningar för den enskilde läraren. Kommer hen orka och kunna lära ut enligt den nya planen? Kommer det finnas stöd för lärarna i tillämpandet av planen? 

Det kan och kommer säkerligen bli konflikter i förverkligandet av läroplanen då ekonomiskt hårt trängda kommuner och hela Finland som land skall skära ner lite överallt för att fixa budgeten.

Finlands ekonomi är i en verklig kris efter Nokia-katastrofen och exportstoppet till Ryssland, som svarat för en lejonpart av den totala exporten. En svår uppgift, men man får hoppas att politikerna i sina nedskärningsaktiviteter betänker att skolan är grunden för hela samhället. Medborgarna skall känna tillhörighet och gemensamhet för att landet skall fungera. Demokratin får sin kraft och sitt existensberättigande genom människornas aktiva deltagande i samhällslivet. 

Att den svenska skolan nu tar till desperata auktoritära åtgärder för att komma upp ur diket är ett helt annat vägval än den finska skolans. Valet står till syvende och sist mellan att se skolan huvudsakligen som en arbetskraftsproducent åt näringslivet eller att se skolan som en långsiktig investering i ett hållbart och stabilt samhälle för alla medborgare.