Debatt: Å när får välfärdens kvinnor vila, då?

Våra ögon möts i ett kort ögonblick när jag hjälper den äldre dementa kvinnan samtidigt som jag hör hur hennes skelett knakar och jag tycker mig se ett förstående systerskap som säger att en gång var jag en som arbetade hårt som du och detta blir priset. 

Jag känner hur min rygg värker och hjärnan har för länge sedan gett upp att ens försöka komma ihåg allt som ska göras eller borde bli gjort. 

När jag önskar henne god natt tittar hon åter på mig och får fram en helt klar mening trots att hon nästan aldrig talar, hon säger ”Å när får du vila, då?” 

Jag möter min yngre kvinnliga kollegas blick när vi möts över en gemensam vårdinsats och jag tycker mig ana att hon som jag känner av en kropp som skriker efter återhämtning, men vi är ju proffs så vi fortsätter vårt arbete. 

Vårt gemensamma systerskap blir att vi tillsammans stärker varandra under dagens arbete och hoppas att ingenting extra tillkommer, eftersom vi redan balanserar på gränsen. När vi tar ur den sista kraften vi har och talar om hur vår arbetssituation är blir svaret ofta ”Ni måste skriva upp allt som ni inte hinner göra, hur ska vi annars veta?”

Ja, hur ska ni annars veta? Har ni provat att vara så slut både mentalt och fysiskt att ni knappt orkar förflytta kroppen, knappt orkar hålla ögonen öppna samt varken kunna ta in eller få ut orden? Det är då vi blir ombedda att skriva, så att folk kan tro på det vi beskriver. 

När slutade vi tro på människor som är i situationen, när slutade vi se och höra på människan, när gick vi tillbaka till att kvinnor ska bära upp välfärden med sina kroppar till ett så billigt pris som möjligt? 

Jag har själv valt att ta min sista kraft till att engagera mig för att göra precis det som alla säger till oss välfärdens kvinnor, att skriva för att skapa något bättre. Ja, jag väljer att skriva just välfärdens kvinnor, för kvinnor är den stora majoriteten som arbetar inom välfärdens yrken. Jag skriver och beskriver, men jag vet inte hur länge till jag orkar. 

Jag vill som äldre kvinna kunna möta blicken på kvinnan som ska hjälpa mig och känna att vi tillsammans uppnått en välfärd som låter folk orka ett helt arbetsliv med goda förutsättningar för både givare och mottagare. 

I dagsläget ser jag att den enda lösningen på det är att äldre får en egen rättighetslagstiftning som både ger de äldre förutsättningar till en god äldrevård och i och med det också gör arbetsvillkoren för välfärdens kvinnor bättre. 

En bättre välfärd är möjlig!