Debatt: Moraliskt ställningstagande att tacka nej till SD-pengar

Nyligen tackade Stadsmissionen nej till ett bidrag på 85 000 kronor från Sverigedemokraterna. Beslutet motiveras på följande sätt av direktor Marika Markovits: ”Vi väljer att avstå från gåvor/sponsring från företag och organisationer vars verksamhet eller målsättning strider mot Stockholms Stadsmissions människosyn.”

Detta har genererat en hel del både ros och ris. Bland annat skriver frilansskribent Jenny Wickman att beslutet är att spela SD i händerna. Hon menar att Stadsmissionens politiskt fåfänga ställningstagande står fattigpensionärerna dyrt och att detta är ytterligare ett exempel på att vägen till helvetet är kantad med goda föresatser. Vid en snabb blick kan kritiken framstå som rimlig och befogad. Dock handlar detta inte om pengar utan om ett mångfacetterat moraliskt ställningstagande.

I sin text ställer hon de sedvanliga fattigpensionärernas utsatthet mot politisk agens och utgår ifrån att den stora gruppen fattigpensionärer är en homogent sammansatt grupp. Likt Sverigedemokraterna ställer hon grupper mot varandra och reducerar dessa till sin egen fattigdom. 

Denna typ av kritik bottnar i en föreställning om att ”beggars can’t be choosers”, vilket reducerar de behövande till personer med mindre värde, vilket är grovt odemokratiskt. Det illustrerar en människosyn som bidrar till status quo, där somliga alltid måste och förväntas stå med mössan i hand utan möjlighet att åberopa sina mänskliga rättigheter. 

Stadsmissionen anser sig inte kunna tacka ja till pengar från aktörer vars grundsyn bygger på en föreställning om människors olika värde då det bidrar till att normalisera en politik som man inte ställer sig bakom. Vidare innebär det att Stadsmissionen sätter sig i tacksamhetsskuld till aktörer man inte vill bli sammanlänkade med.

Det är inte odemokratiskt eller uttryck för censur av en privat stiftelse/förening att vara selektiv vad gäller samarbetspartners.

Vägen till helvetet är i sanning kantad med goda föresatser, men i än högre grad med mindre goda sådana och jag är nog inte ensam om att ställa mig skeptisk till Sverigedemokraternas avsikter, då detta inte är första gången man använder fattigpensionärer som politiska slagträn. 

Tänk dig hur en grupp elever stjäl lunchpengar från en klasskamrat som sedan tvingas be om pengar till lunchen. Mobbarna bestämmer sig för att fördjupa förnedringen genom att slänga till hen ett par kronor av de pengar de stulit och när den drabbade klagar får hen en tillsägelse av en lärare att vara tacksam för att hens vänner ställer upp. Tänk dig sen att det mynnar ut i en text i GP som vill skuldbelägga dig för att du inte tar emot dessa pengar.

Sluta använd utsatta människor som politiska slagträn.