Debatt: Med den moraliska kompassen inställd på klimaträttvisa

Vi närmar oss det stora och avgörande klimattoppmötet i Paris. Det uppmärksammas i medier och i många olika politiska sammanhang genom längre reportageserier i tidningar, klimatpoddar, direktsända seminarier. Men är det någon fråga som dominerar mer än någon annan just nu är det flyktingsituationen och gårdagens regeringsbeslut. Flyktingsituationen och klimatfrågan är inte två separata företeelser, utan en del av samma problematik. Det är dags att ställa in den moraliska kompassen och sätta klimaträttvisa högst på agendan.

Det som tidigare var signalpolitik har nu blivit verklighet. Regeringen meddelade under gårdagens presskonferens att Sverige kommer att lägga sig på den miniminivå för flyktingmottagande som tillåts inom ramen för internationell rätt. Det är med stor ilska och frustration som vi ser att Sverige sluter sig mot omvärlden. Istället för att driva på för ett bättre flyktingmottagande inom EU och få fler länder att ta ansvar, är Sverige nu delaktiga i kampen om att vara sämst i klassen. Vi legitimerar inte denna politik, och skulle hellre ha sett att Miljöpartiet lämnade regeringen.

Konfliktlinjen står inte längre mellan höger och vänster, utan mellan öppet och stängt. Många debattörer däribland Nina Åkestam skrev om detta i Metro, ”Det här är ingen flyktingkris – det är det nya normalläget” (Metro, 2015-10-30). Åkestam visar även på den slående kopplingen mellan klimatförändringarna och flyktingsituationen, nämligen att konsekvenserna av ett allt mer extremt klimat kommer att tvinga ännu fler människor på flykt.

Betydelsen av ett framgångsrikt avtal i Paris är därför helt avgörande, inte bara för klimatet, men också för flyktingsituationen. Inte sedan andra världskrigets slut har så många människor varit på flykt i världen. Redan idag är det många konflikter som har klimatrelaterade orsaker, däribland Syrien som drabbades av missväxt under flera år innan inbördeskriget bröt ut. Vi måste se att klimatförändringarna driver människor på flykt både på grund av extremväder som gör områden obeboeliga, men också på grund av stridigheter om sinande naturresurser. FN:s flyktingorgan UNHCR beräknar att det kommer att finnas uppemot 250 miljoner till en miljard klimatflyktingar år 2050.  Många är övertygade om att det är sista chansen om vi ska kunna förhindra att klimatförändringarna går så långt att utvecklingen är oåterkallelig. Emellertid anser en del forskare att det redan är försent och att vi får ställa in oss på anpassningsåtgärder. Förmodligen ligger dagens sanning någonstans där emellan.

Flyktingsituationen är på allas läppar, men frågan vi ställer oss är varför inte klimatet också är det när dessa frågor så tydligt hänger ihop. En del menar att det beror på att rapporterna har varit för alarmerande och att det gjort människor handlingsförlamade, andra menar att argumentationen varit för vetenskaplig och abstrakt för att människor ska kunna ta till sig frågan och vilja göra någonting åt det. Det är som att vi i Sverige och i många andra rika länder har drabbats av kollektiv kognitiv dissonans. Det ekonomiska system vi lever i uppmanar oss till att producera och konsumera mer och mer, och klimatforskarna kontrar med att vi måste sluta förbruka naturresurser i den takt och på det sätt som vi gör idag eftersom det får katastrofala konsekvenser för djur, natur och människor. Dessvärre verkar vi inte kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och se att allt hänger ihop – klimatförändringar leder till krig, som leder till att människor flyr.

Nyhetsmedia rapporterar ständigt om krig och naturkatastrofer som tvingar människor på flykt. Det är vi i de rika länderna i väst som står för den absolut största delen av världens utsläpp. Vi förbrukar resurser på andra människors bekostnad som i slutändan drabbas värst av de klimatförändringar som vi orsakar. Vi måste se att vi har ett enormt moraliskt ansvar bakom klimatförändringarna och i förlängningen även flyktingsituationen. Emellertid har de stora utsläppsländerna under en lång tid valt att motivera, klandra och förneka de flesta klimatrelaterade problemen på allt annat utom oss själva. Det är läge att rikta in den moraliska kompassen på klimaträttvisa och börja agera.

Olivia Nordell, sammankallande Grön Ungdom i Stockholmsregionen
Lara Siadat, Grön Ungdom i Stockholmsregionen