Debatt. .

2014-09-13 13:20
BILD: Paul Madej / SCANPIX

Mångfald eller enfald i försvarspolitiken?

I år har vi fått en Ukrainakris och ett Ryssland som visat sig oväntat aggressivt och opålitligt, samtidigt som vi har valrörelse i Sverige. Det vore sorgligt om de gångna 25 årens erfarenheter och tankar nu skulle sopas bort av slagord och ytliga fiendebilder, skriver Lars Ingelstam.

I morgon är det val. Den politiska temperaturen är hög, men samtidigt riskerar vi att minnet blir kort och argumenten ännu kortare. ”Boom! Där rök Försvaret”. Så affischerar M, antydande att en rödgrön regering skulle ställa oss utan militär kapacitet. Så kan man inte hantera en viktig fråga.

För 25 år sedan föll Berlinmuren. Sovjetimperiet bröt samman och hotbilden med två antagonistiska supermakter försvann. Under de efterföljande 10 åren hände minst tre intressanta saker i svensk säkerhetspolitik. Den första byggde på att avspänning och en demokratisk utveckling i länderna i Östersjöregionen (inklusive Ryssland) var den viktigaste säkerhetsfrågan för vårt land. En rad åtgärder som demokratibistånd, investeringar, folkrörelsekontakter, kulturutbyten – visserligen inte alltid samordnade – vidtogs. I efterhand kanske vi kan kalla det för ett Östersjöpaket för tillit och samarbete.

Det andra som hände var att Försvarsmakten tog initiativ till ett omtänkande. Dess traditionella uppgifter höll på att försvinna. Generalerna Johan Kihl och Michael Moore ledde ett arbete med sikte på år 2020, med två huvudpunkter: Försvarsmakten ska kunna agera i internationella konflikter och tekniken moderniseras, särskilt med IT. Man kan ta en ”time-out” från den traditionella uppgiften att försvara Sveriges territorium. Denna framtidsplanering fick ett tiotal år senare sin bekräftelse i beslutet om ”insatsförsvaret”: ett högtekniskt förvar (utan värnpliktiga) med möjligheter att göra insatser såväl i närområdet som internationellt.

Det tredje var att lyfta fram behovet av att förebygga väpnade konflikter innan de blivit akuta eller brutit ut. Denna tanke borde ha slagit rot mycket tidigare, men det krävdes politiska tungviktare som Anna Lindh och Jan Eliasson för att sätta dem på den politiska agendan: Riksdagen fattade ett enhälligt beslut i frågan 2001.

I år har vi fått en Ukrainakris och ett Ryssland som visat sig oväntat aggressivt och opålitligt, samtidigt som vi har valrörelse i Sverige. Det vore sorgligt om de gångna 25 årens erfarenheter och tankar nu skulle sopas bort av slagord och ytliga fiendebilder.

Det militära försvaret är inte ett ”särintresse”, men är bara ett av de redskap som behövs för säkerheten och för fredens bevarande. Militära maktmedel är det sista man tar till när alla andra vägar är prövade. Den enkelspåriga argumenteringen kring ”försvar” som nu dominerar i media och offentlig debatt är så mycket egendomligare som det går att urskilja en stor enighet om att en bredare ansats är nödvändig.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) gick ut 2013 och argumenterade för att Försvarsmakten borde förbereda sig för civila samhällsinsatser. När Åsa Romson (MP) i samband med branden i Västmanland påminde om samma sak blev hon beskylld för att politisera(!).

Vid offentliga debatter under våren har företrädare för de flesta riksdagspartier (från båda blocken) uttalat sympatier för en politik med stora inslag av förebyggande och civila insatser. Fredrik Reinfeldt (M) presenterade i radiointervjun 26 augusti en nyanserad bild både av Ryssland och av svenskt militärt försvar, men tvingades av sina intervjuare att förhålla sig till mantrat ”större försvarsanslag = mer säkerhet”. Stefan Löfven (S) säger i sitt Almedalstal: ”Därför, måste Sveriges militära förmåga stärkas. Därför, måste vi öka Sveriges stöd för internationella samarbeten för fred och avspänning, runt Östersjön, i EU och i FN. Det är inte en fråga om antingen eller. Utan både och.”

I dag får de civila inslagen i en sådan ”både och”-politik nästan ingen uppmärksamhet och det läggs endast obetydliga ekonomiska resurser. Att minska spänningarna och skapa förtroende i Östersjöområdet är den viktigaste säkerhetspolitiska utmaningen. Kanske behöver vi också lyssna till utrikespolitiska auktoriteter som Hans Blix, Rolf Ekeus, Sven Hirdman, Anders Mellbourn och Pierre Schori (med olika politiska lojaliteter i övrigt) för att det ska tas på allvar.

Vi har en värdefull tradition av politisk enighet i frågor som rör vårt lands säkerhet. Den enigheten bör i dagsläget gälla en balanserad och mångdimensionell politik för att minska spänningar och stärka demokratiska krafter. Det är inte läge för militär nedrustning, men aktiva civila insatser – bland annat genom OSSE, internationella civilsamhällesorganisationer, svenska folkrörelser, vänorter, kulturinstitutioner och universitet – skulle skicka positiva signaler och kan genomföras snabbt.

Lars Ingelstam 
Professor emeritus i Teknik och social förändring. Tidigare verksam vid KTH, FOA, Sekretariatet för framtidsstudier och Linköpings universitet.