Debatt: Lönediskrimineringen är inte påhittad av radikalfeminister

”The gender pay gap” har involverat forskare från olika vetenskapliga discipliner världen över, men hur det ska lösas verkar ingen veta än.   

Ni kan förstå min förvirring när jag på lördagen ser att Dagens Industri publicerat en debattartikel av David Eberhard med titeln ”Kvinnor lönediskrimineras inte”. Om det inte var för det faktum att jag spenderat nio timmar med näsan i vetenskapliga skrifter, eller för att jag sannolikt är det som Eberhard kallar för ”radikalfeminist” hade detta givetvis varit lysande nyheter. Nu blir jag dock betänksam.

Eberhard är kritisk till att Centern vill satsa miljonbelopp för att minska löneklyftorna mellan män och kvinnor. Han menar att detta är missriktat, eftersom eventuella skillnader beror på att de olika könen prioriterar olika. Skillnaden på 9,4 procent i medelinkomst viftar Eberhard bort och menar att det är mer intressant att jämföra yrke för yrke, varpå löneskillnaden sjunker till 3,9 procent. Denna skillnad förefaller inte heller vara problematisk för Eberhard, som legitimerar denna genom att säga att verkligheten är alltför komplex för att en lönejämförelse mellan två personer med samma utbildning ska kunna göras. Eberhard poängterar att jämställdhet inte handlar om lika utfall utan om lika möjligheter, vilket han är övertygad om att män och kvinnor har.

Att Eberhard har fel är inte särskilt svårt att bevisa. I en uppmärksammad amerikansk studie från 2014 visade det sig att en person som sökte en forskartjänst erbjöds olika ingångslön och olika mycket karriärsstöd beroende på om den hade en kvinnligt eller manligt kodat namn. Det handlar om att fenomen som glastak och ”sticky floors” hindrar kvinnor från att ta sig vidare i karriären. Tro mig Eberhard, när jag säger att vi unga akademikerkvinnor önskar mer än du att dessa fenomen skulle vara påhittade av radikalfeminister. Och hur kommer det sig att vi kvinnor å ena sidan ”väljer bort” jämställda löner men samtidigt är så jobbigt missnöjda?

Vidare hänvisar Eberhard till att radikalfeminister använder ”osynliga strukturer och patriarkatet” som förklaringar till samhällets orättvisor, och menar att dessa är utdöende fenomen. Eftersom Sverige är demokratiskt och jämställt måste det betyda att alla har samma möjligheter. Givetvis är detta alltför dumt för att vara sant. Om det skulle vara som Eberhard påstår hade afrosvenskar inte haft svårare att få arbete än vita, alla med svenskt pass hade betraktats som svenskar och kvinnor hade erbjudits samma lön för samma forskartjänst som män.

Jag är dålig insatt i läkarutbildningens kursupplägg och vill ogärna uttala mig om sådant som jag inte vet något om, men vi på psykologprogrammet studerar genus, sociologi och utvecklingspsykologi. Jag vågar bestämt hävda att vi människor både iklär oss könsroller och faller in i de strukturer vi uppfattar som verkligheten från tidig ålder. Det finns varken en ”emotionellt-ansvars”- eller ”VABBA”-gen i kvinnors DNA, vi har bara lärt oss att det förväntas av oss. Eller så gör vi det eftersom vår man tjänar mer, och familjen förlorar pengar på att han stannar hemma.

Efter snart fyra år på psykologprogrammet funderar jag mycket över min framtida karriär inom akademien eller vårdpolitiken. Det gäller att ha mest på fötterna och tjockast skinn på näsan när man ska krossa glastak – men det vet ju Eberhard förstås inget om.

Anna Solander, Psykologstuderande.

Driver podcasten Fempodden