Debatt: Lär av exemplet Nauru

Söderhavsön Nauru är världens minsta republik (mindre än Visingsö i Vättern). Dess historia är en sannsaga att dra lärdom av. Jorden, med sina begränsade naturresurser, är ju också ett slags ö.

På Nauru rådde länge ekologisk balans. På 1800-talet kallades ön Pleasant Island, den behagliga ön. Men omkring sekelskiftet 1900 gjordes en upptäckt som skulle förändra allt. Det visade sig att Nauru till stor del bestod av gammal fågelskit, fosfatrik sådan som gick att sälja som gödsel till Australiens bönder. Kolonialmakterna exploaterade denna naturresurs maximalt, med enorma vinster som följd. Större och större delar av ön grävdes ut och skeppades iväg. Ön blev allt mer lik ett enda grustag. Vid självständigheten 1968 fanns ännu en del fosfat kvar. Med hjälp av gästarbetare fortsatte öborna att i rasande fart exploatera sin ändliga naturresurs. Pengar strömmade in. Nauru tävlade med Saudiarabien om att vara världens rikaste land. Öborna slog världsrekord i fetma, diabetes och slöseri. Tragikomiska berättelser från guldåren finns det gott om, som när polischefen köpte en Lamborghini för att omedelbart vid leveransen inse dels att bilen var för låg för att kunna köra över de kokosnötter som ofta låg och skräpade på öns enda väg, dels att han själv var för tjock för att få plats i bilen (han sålde den för en spottstyver till en australiensisk turist).

Efter några decennier hände det oundvikliga: fågelskiten tog slut. Naturen var nu helt ödelagd. Nästan alla pengarna var borta. Naurus regering investerade några av sina sista miljoner i en musikal om Leonardo da Vincis kärleksaffär med Mona Lisa, en musikal som blev en både konstnärlig och ekonomisk katastrof. I desperation sålde den lilla nationen sin röst i FN till Taiwan. Nauru sålde också pass till al-Qaidamedlemmar och hjälpte ryska maffian att tvätta många miljarder dollar. Det hjälpte inte: landet som nyligen tillhört de allra rikaste blev ett av de allra fattigaste.

Sensmoralen är glasklar: så går det om man på kapitalistiskt vis prioriterar kortsiktig vinstmaximering och överkonsumtion utan att tänka tillräckligt på hur det ska gå på lång sikt. Den obehagliga fråga som unga nauruer idag ställer till sina föräldrar – ”Trots att ni egentligen visste att våra naturresurser en gång skulle ta slut valde ni alltså att göra slut på dem och sätta sprätt på alla pengarna?” – kan snart komma att ställas även till oss, för likheterna mellan ön Nauru och ön Jorden är uppenbara. Båda öarna var i god ekologisk balans tills man i stor skala började exploatera ändliga resurser (som fågelskit och fossila bränslen); nu har djur och växter utrotats och den odlingsbara marken reducerats. Samtidigt har folkmängden flerdubblats på båda öarna, och varje individ kräver (ivrigt påhejad av marknadsekonomin) hela tiden mer och mer naturresurser. Nauru räcker inte längre till för att ge öborna ett bra liv. Samma sak håller på att hända på ön Jorden.

Öborna på Nauru fick till slut ett slags bistånd utifrån, i form av pengar i utbyte mot hjälp med Australiens båtflyktingar (om Nauru någon gång nämns i media numera så handlar det om vidriga förhållanden på öns australiensiska flyktingläger). Men vi på ön Jorden kan inte räkna med någon hjälp utifrån. Slutsatsen måste bli att det inte är försvarbart att låta utvecklingen fortsätta på samma vis, enligt Naurus mönster. Vi måste göra något. Det finns ett överväldigande moraliskt krav på en mer radikal klimat- och miljöpolitik.