Debatt: Landsbygdsprogram blir alibi för politiker

”Vi behöver en politik för landsbygden!” I dag ljuder röster från allt fler håll och allt starkare. En statlig centralisering och nedläggning har tärt på både förtroende och tålamod. Genom en konkret och handlingskraftig ”landsbygdspolitik” förväntas vi komma tillrätta med landsbygdens utmaningar och hejda utarmningen. Något som tas upp i Amra Bajrics och Alma Öbergs debattartikel (8/9). Men vad som menas med landsbygdspolitik kan många gånger vara svårt att förstå. Det är något outtalat, något som vi förväntas veta vad det är. Något vi gärna slänger oss med. Och som är givet bra.

Under den förrförra regeringens ledning togs det fram en särskild strategi för landsbygdens utveckling, den så kallade landsbygdsstrategin (nuvarande regering arbetar i skrivande stund med dess uppföljare). Den beskriver målsättningar och insatser inom olika delområden som service, företagande, infrastruktur, utbildning, innovationer och kan sägas vara en formulering av en svensk politik för landsbygden.

Svårigheten med att skapa en särskild landsbygdspolitik vid sidan av ordinarie politik är att man gör anspråk på andra politiska sakområden som man själv inte äger. Om strategin inte förmår att påverka den ordinarie sakområdespolitiken riskerar strategin att få begränsat genomslag. Strategin begränsas till att enbart styra över de stödprogram som är vigda åt landsbygden, som landsbygdsprogrammet, istället för att verka på bred front. Kanske är det därför som landsbygdsprogrammet ofta blir synonymt med landsbygdspolitiken?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Att bedriva landsbygdspolitik via landsbygdsprogrammet har sina baksidor. Programmets möjlighet att i grunden förändra något för landsbygden är begränsad eftersom insatserna ofta är relativt små och inte sällan arbetar i motsatt riktning till den ordinarie politiken, exempelvis genom att försöka motverka kommunal och statlig centralisering av service. Programmet blir i tillämpad form därmed ofta en kompensation för brister i den ordinarie politiken – ett plåster på sår som inte tillåts läka inifrån. Ett alibi för politikernas landsbygdsambitioner. Vidare är programmets tillämpning i dag geografiskt avgränsat, vilket medför vissa begränsningar.

Att förändra de förutsättningar som råder på landsbygden kräver insatser och förändringar som även måste involvera staden. Att lägga allt förändringsansvar på landsbygden är att befästa och bevara nuvarande maktstruktur. Nej, landsbygdsprogrammets pengar har blivit dess stora förbannelse istället för dess styrka, som många så ofta hävdar. Trots goda intentioner blir resultatet detsamma som när man kastar köttben åt en svältande befolkning – man uppehåller pöbeln genom att lägga fokus på något annat än de verkliga grundproblemen. Detaljer istället för strukturer.

I dag är staden norm. I politiska sammanhang innebär det att lösningarna på olika samhällsproblem utformas med staden och stadsborna som utgångspunkt. Det är därför mycket lättare att hävda att vi har en realiserad stadspolitik än en landsbygdspolitik. Som exempelvis då man genomför en marknadsbaserad lösning. Det förutsätter att man har en fungerande marknad, vilket sällan är fallet i områden med glesa strukturer.

Det pratas ofta om landsbygdens särskildhet. Detta är egentligen inget problem i sig. För landsbygden är i vissa avseenden särskild, utifrån fysiska, geografiska och sociala strukturer. Men när enbart landsbygdens särskildhet ska lösas genom särskilda insatser är risken stor för att vi har missat att se till helheten och faktiskt dragit felaktiga slutsatser. För är inte också staden särskild? Utifrån sina geografiska, fysiska och sociala strukturer?

Vi behöver anpassa politiken och ta hänsyn till olika platsers olika förutsättningar när vi tar fram lösningar på våra gemensamma samhällsproblem. Och integrera det i dag uteblivna landsbygdsperspektivet inom alla politikområden, det vill säga en motsvarighet till jämställdhetsintegrering. Antingen genom att vi löser samhällsproblem på olika sätt på olika platser, eller genom att välja en lösning som är en kompromiss mellan olika platsers förutsättningar.

Ett effektivt verktyg för detta angreppssätt skulle kunna vara att platssäkra alla beslut inom riksdag och regering. Det vill säga genomlysa vilka konsekvenser olika beslut kan tänkas få på olika platser. Då skulle olika platsers olika behov bli uppenbara och svårare att bortse från.

Johanna Nilsson

Maria Lilleström

Grundare av initiativet Härifrån