Debatt: Kurderna förtjänar att ­själva få bestämma sitt öde

Kurdistans regionala regering har genom president Massoud ­Barzani (KDP) deklarerat att kurderna för första gången i Iraks historia ska genomföra en folkomröstning om självständighet. Initiativet anses av både liberala företrädare och meningsmotståndare främst handla om den rådande politiska kris som Irak befinner sig i.

Liberala företrädare menar att det är hög tid för Irak och Kurdistan att gå skilda vägar medan stats­vetaren Roshna Gilli argumenterar i Svenska Dagbladet att folkomröstningen är ett utnyttjande av krisen till förmån för president Barzani. Oavsett vad man tycker om ett kurdiskt självbestämmande, de politiska företrädarna ­eller den deklarerade tidpunkten för folkomröstningen bör den centrala frågan vara: förtjänar kurderna att få säga sin mening?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Kurdernas rätt till självbestämmande enligt folkrätten sträcker sig nämligen betydligt längre än det liberalerna redogör för. ­Argumenterar man om rätten till självbestämmande enbart på den grunden att Irak är en failed state – en misslyckad stat – sedan ­Saddam Husseins fall, inryms inte en hundraårig historia av kolonialism, övergrepp, ekonomisk exploatering och politiska uppgörelser om Mellanöstern sedan det Osmanska rikets nederlag.

Det var den amerikanska presidenten Wilsons 14-punktsprogram om självbestämmande för lyd­folken som gjorde att centrala delar av Mellanöstern kom att delas upp i nya stater. Dessa blev antingen självständiga eller fick lyda under fransk eller brittisk kontroll vilket även Sykes-Picotavtalet mellan Storbritannien och Frankrike bekräftade.

Övergången från imperier till nationalstater fick kurderna att inkomma med en första begäran om självständighet redan år 1920 till fredskonferensen i Sèvres i Frankrike. Eftersom fördraget aldrig ratificerades, sam­tidigt som de allierades geopolitiska avvägningar och interna styrkeförhållanden stod till nackdel för kurderna, nämndes ­Kurdistan inte i det senare Lausannefördraget som ratificerades år 1923. I stället blev det gamla Osmanska riket den nya staten Turkiet medan britterna och fransmännen tog makten över de nybildade staterna Irak och Syrien.

Kurdernas återkommande uppror i Irak har således inte alltid riktats mot en centralregering i Bagdad. Initiativet till folkomröstning kan därför inte heller reduceras till det. Motståndarna har varit britterna under kolonialtiden, kung Faisal II, Baathpartiets olika ledare och slutligen centralregeringen i Bagdad efter Irakkriget.

I över hundra år har kurderna i Irak utkämpat kampen för existensberättigande och självbestämmande, en kamp som också under perioder hade allierade. När motståndet främst handlade om despoterna, oljan och den ekonomiska exploateringen hade den kurdiska rörelsen stöd av socialister i Mellanöstern. Bland Peshmerga i bergen fanns irakiska socialister och demokrater som likväl riskerade döden.

Liberalernas argument att ­kurderna förtjänar självstyre eftersom att Irak i dag är en misslyckad stat kan alltså med rätta möta ­motstånd av statsvetaren Roshna Gillis som menar att kurdernas prioritering i stället borde vara att samverka med centralregeringen i Bagdad.

Jag menar att frågan om själv­bestämmande för kurderna är av sådan karaktär att det ska tillmätas historiska argument. Folkrätten är dessutom restriktiv i fråga om självbestämmande för etniska grupper inom en stat. Det ska krävas kontinuerliga övergrepp, brott mot mänskliga fri- och rättigheter, hot mot existensberättigande och överhängande kollektiv rädsla att bli utsatt av den staten man lever inom. Det är mot bakgrund av detta den deklarerade folkomröstningen ska tillerkännas internationellt stöd.

Kurdernas vision om självstyre legitimerar dessutom ansvars­utkrävande och möjligheten till kritik gentemot KRG om att arbeta mot rådande korruption och demokratibrister. Kurderna ska också svara för att tillerkänna andra minoriteter samma rätt och erhålla skydd gentemot utsatta minoriteter inom KRG:s territorium. Dock kan kritiken enbart tillmätas betydelse om kurderna de facto har makt och självbestämmande.

Så på frågan om kurderna förtjänar att få säga sin mening finns egentligen bara ett svar. ­Efter hundra års väntan är det minsta ­omvärlden kan tillerkänna kurderna, deras rätt att få säga sin mening.