Krigandet för fred skapar fler problem än det löser

Även om Sveriges krigsinsatser i till exempel Libyen har som mål att göra världen bättre så är det högst troligt att effekten blir den motsatta, skriver religionsforskaren Anthony T. Fiscella.

 Hos de flesta anhängare av världsreligionerna ligger tonvikten mer på vad man gör än vad man tror. Utifrån detta perspektiv skulle man kunna fråga: Vad har Sverige för religion? Vad gör vi? Enligt den svenska fredsrörelsen som skrev en debattartikel i SvD (21/9) är Sverige ”världens största vapenleverantör, räknat per capita.” Vad betyder detta?

Ett exempel: Sveriges roll i kriget i Libyen. Vänsterpartiets omsvängning (se ETC 1/9) angående svenskt deltagande i kriget är välkommen men varför gick det inte att vara efterklok i förhand? Det var ju uppenbart redan från början att Nato hade valt sida (Frankrike till exempel hade redan den 10 mars erkänt rebellerna som Libyens enda legitima representant). Dessutom hade politiker, militären och industrin redan gjort klart 2007 att man ville marknadsföra Jas Gripen i strid.

 Historikern Juan Cole har skrivit ett försvar för Natos agerande i Libyen med rubriken ”Tio myter om kriget i Libyen”. Hans huvudtes var att Kadaffi var en diktator och att västvärlden utan självintresse har räddat demokratin och många liv i Libyen. Världen är lite bättre.

Antropologen Maximilian Forte har också skrivit en artikel med nästan samma rubrik, men sedan skiljer de sig. Fortes artikel hänvisar till mer än tio gånger så många källor och drar en slutsats som är motsatsen: vi har gjort oss medskyldiga till mord mot civila och tillåtit brott mot mänskliga rättigheter (bland annat attacker riktade mot journalister). Men enligt en rapport från Reuters (23/9) ”är vinstmöjligheterna enorma” för franska och brittiska företag i Libyen. Världen är lite sämre.

Hur mycket bryr vi oss om vilken historiebeskrivning som är den riktiga? Liter vi på att riksdagspolitikerna vet tillräckligt mycket om frågan för att kunna fatta förnuftiga beslut? Vad tror vi? Vad gör vi? Om vi tror på fred men handlar i krig, vad säger detta om oss?

Om det är tro som är det viktiga så kan vi strunta i våra faktiska handlingar. Så länge vi vill väl är allt frid och fröjd. Om handlingar däremot är det viktiga borde vi se över våra val.

 Officiellt deltar Sverige i det libyska kriget med syftet att skydda civila liv men Sverige har inte krävt vapenvila nu när rebellerna krigar offensivt i Sirte och Bani Walid. Dessutom kan civila liv räddas på fredligare vis. Enligt FN dör uppemot 21 000 barn om dagen på grund av svält samtidigt som Sverige spenderar mer än 100 miljoner kronor om dagen på sin egen militär.

 Hur mycket är ett enda liv värt? Beror det enbart på hur nära vi står personerna i fråga eller även på hur nära de står vinstmöjligheter? Vi kan inte vara säkra på svaret så länge vinstintresset blandas med utrikespolitik och säkerhetsfrågor. Om krig har blivit lönsamt, då finns risken att vissa ska frukta freden.

En fredsrörelse värt namnet kräver inte bara ett stopp för vapenexport till diktaturer utan eftersträvar även Costa Ricas förebild om ett land utan armé. Den kräver inte enbart ett förbud mot klustervapen och landminor men även mot vinstintressens roll i vapenindustrin.

Man behöver inte vara religiös för att kunna be. Just nu skulle jag vilja be om mer eftertanke, omtanke och om att Sverige tänker över sina handlingar.

Anthony T. Fiscella, forskare i religionshistoria vid Lunds universitet