Opinion
Debatt: Krafttag krävs mot barnfattigdomen
Dagens ETC.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Rädda barnen har presenterat sin barnfattigdomsrapport varje år sedan 2002. Rädda barnens senaste rapport visar att barnfattigdomen i riket ligger på tolv procent, 230 000 barn. Som en jämförelse ligger Norge på 5,3 procent.
Sverige har på senare år misslyckats stort med att utjämna inkomstskillnader, vilket är djupt beklagligt. På lokal nivå ser det särskilt mörkt ut. Det är viktigt att vi på alla politiska nivåer har ett gott fördelningspolitiskt tänkande.
Att vara barn i en familj som har en låg inkomstnivå ställer till det på många olika sätt. Rent statistiskt är det då större risk att få sämre resultat i skolan. Man har inte heller samma möjligheter till en aktiv fritid som ett barn från en familj med stabilare ekonomi.
Barnen begränsas bland annat av avgifter för fritidsaktiviteter, bussbiljetter och dyr utrustning.
De kan inte följa med sina vänner på biobesök eller en fika och hamnar utanför gemenskapen. Det blir ett slags tidigt utanförskap.
På riksplanet gäller det att arbeta fram en budget som stärker ekonomiskt utsatta barn och deras familjer.
Vänsterpartiet förhandlade fram viktiga åtgärder i budgeten som bekant röstades ned i riksdagen. Det gäller bland annat satsningen på gratis läkemedel för barn, höjd socialbidragsnorm, höjd grundnivå i föräldraförsäkringen, höjt golv i a-kassan, lägre taxa i kulturskolan, höjd sjuk- och aktivitetsersättning samt lägre taxa i kulturskolan.
Granskningen som Rädda barnen gör av våra 290 kommuner borde få en och annan kommunleding att sätta pannan i djupa väck och grotta ner sig i frågor som: Varför finns det så många fattiga barn i kommunen? Vad kan kommunen göra för att lyfta barnen ur fattigdomen? Och hur kan kommunerna stötta de barn som lever med knappa ekonomiska resurser?
Det görs säkerligen en hel del goda saker från kommunernas sida, men uppenbarligen inte tillräckligt.
Det är i framtiden oerhört viktigt att bekämpandet av barnfattigdom finns högt upp på agendan. Frågan måste vara helt central och levande såväl lokalt, regionalt som på riksplanet.
