Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: KI kan inte förneka den rasbiologiska historien

”Det är ytterst bekymmersamt att en enhetschef hos ett svenskt universitet nekar välbelagd historisk forskning”, skriver debattörerna.
”Det är ytterst bekymmersamt att en enhetschef hos ett svenskt universitet nekar välbelagd historisk forskning”, skriver debattörerna. Bild: Foto: Fredrik Sandberg / TT

Dagens ETC.

KI försöker skriva om historien, skriver dagens debattörer.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Under senaste åren har en debatt förts om repatriering av mänskliga kvarlevor som svenska rasforskare plundrat från andra länder och världsdelar och som förvaras i svenska museer och universitetssamlingar. Bland dessa finns 82 stycken finska kvarlevor som till stor del gravplundrats från byar i mellersta och östra Finland mot slutet av 1800-talet och som fortfarande förvaras i Karolinska institutets (KI) samlingar i Stockholm.

Den 19 december 2018 lämnade ett antal möjliga släktingar, bybor och grannar till dessa döda tillsammans med sverigefinska intresseorganisationer, finska myndigheter (Pälkäne församling), forskare och sverigefinska människorättsaktivister en skrivelse till KI där de kräver återlämnandet av dessa kvarlevor som KI-anknutna Gustaf Retzius med kollegor grävt upp från minst fyra olika kyrkogårdar under sommaren 1873.

I sitt brev kräver de undertecknande att KI skyndsamt återför kvarlevorna till sina respektive hemförsamlingar och att KI formulerar en ursäkt för att ha undlåtit att informera de berörda parterna i Finland om kvarlevornas bortförande, existens och förvaring vid KI och för att ”under lång tid förvarat stulna kvarlevor, enligt vittnesmål under ovärdiga förhållanden, och som institution använt dessa i en synnerligen oetisk forskning som fått stora konsekvenser för flertalet grupper, inte minst sverigefinnar och Sveriges nationella minoriteter”.

Den 20 februari 2019 offentliggjorde KI sin ursäkt. Ursäkten innehåller dock ingenting om det negligerade informationsansvaret eller den rasbiologiska forskningen som kvarlevorna användes för. I ett nyhetsinslag i Sveriges Radios Sisuradio samma dag rapporterades det att enhetschefen för medicinens historia och kulturarv vid KI, Eva Åhrén, faktiskt hade en annan, ganska egendomlig åsikt om forskningen: att kvarlevorna använts till anatomisk och delvis arkeologisk forskning och inte rasbiologi. I inslaget konstaterar Åhrén vidare att ”Jag är inte säker på att den forskning som gjordes kring kvarlevorna var nånting att be om ursäkt för”.

Det är ytterst bekymmersamt att en enhetschef hos ett svenskt universitet nekar välbelagd historisk forskning. Idéhistorikern Pia Laskar är en som bedrivit historiska studier om Retzius forskning. Hon hänvisar bland annat till en antropologisk tidskrift författad av Gustaf Retzius, där Retzius menar att skallmätningar var nödvändiga för att fastställa skillnader mellan ”högre stående menniskorasers kranier med lägres”. Journalisten Maja Hagermans studier visar också att Herman Lundborg, som sedermera kom att bli chef vid Rasbiologiska institutet i Uppsala, var starkt influerad av Retzius studier långt innan institutet blev en verklighet.

KI skriver vidare i sin ursäkt att historien inte kan skrivas om. Genom att förneka den rasbiologiska historien och Retzius och KI:s inblandning i den är det dock just det som KI försöker göra – att skriva om historien. Den här delen av historien utageras inte genom att förneka den. En ursäkt som inte erkänner de fel som begåtts, är svår att betrakta som en ursäkt – snarare utgör det ytterligare ett övergrepp.

00:00 / 00:00