Debatt: A-kassan – vems trygghet?

Det saknas inte inkomster till staten avsedda för arbetslöshetsförsäkringen för att på ett rimligt sätt återställa de viktigaste ersättningsreglerna och göra a-kassan till den goda omställningsförsäkring den ska vara.
   Problemet är att pengarna istället använts till skattesänkningar för andra än de arbetslösa, skriver Bo Jangenäs och Berndt Molin.

A-kassan är allmän såtillvida att alla som uppfyller det så kallade arbetsvillkoret kan få ersättning, antingen inkomstbaserad genom medlemskap i a-kassa eller grundbeloppet som inte kräver medlemskap.

Men försäkringen har i praktiken blivit allt mindre allmän under alliansens regeringsår. Andelen arbetslösa som inte får någon ersättning från a-kassa har tredubblats till följd av att ersättningsreglerna blivit snävare. Nu är det mindre än fyra av tio arbetslösa som får ersättning från a-kassa.

Regeringens budgetproposition för 2015 innehåller endast förbättring på en punkt. Dagpenningnivån höjs för första gången på 13 år, men högsta och lägsta dagpenningen återställs inte ens till 2002 års reala nivå.

En stor del av de arbetslösa har inte högsta dagpenningen och därmed höjs inte deras ersättning 2015. Den genomsnittliga inkomstrelaterade ersättningen per dag från a-kassa (fem dagar per vecka) är 2014 bara drygt 600 kr per ersättningsdag, vilket ger en inkomst per månad efter skatt på endast ca 9 500 kr. Det är en ersättning som inte ens i kronor räknat är högre än 2006. Dessutom ska arbetslösa som exempelvis har lägsta dagpenningen numera betala nästan dubbelt så hög skatt som de som fått förvärvsarbeta med samma inkomst.

Anslaget till a-kassan höjs något 2015. Men den intressanta jämförelsen är med vad som gällde när alliansregeringen tog över 2006. Till bilden hör att arbetslösheten nu är cirka en procentenhet högre än 2006. Då kostade a-kassan staten nästan dubbelt så mycket, cirka 30 miljarder kronor, jämfört med vad regeringen föreslår för 2015 trots höjd dagpenningnivå. Varför denna enorma minskning av anslaget? Orsaken är att ersättningsvillkoren försämrats av alliansregeringen i alla väsentliga avseenden, bland annat:

• Medlemmar i a-kassorna tvingades betala extraskatt till staten med upp till 300 kronor per månad genom den så kallade arbetslöshetsavgiften (avvecklades i år, men då hade nästan en halv miljon medlemmar gått ur a-kassorna).

• Högsta dagpenningen sänktes för de första 100 ersättningsdagarna från 730 till 680 kronor per ersättningsdag.

• Ca 40 000 ungdomar, som fått grundbeloppet 320 kronor per dag efter att ha avslutat utbildning och sökt arbete i tre månader, fråntogs helt ersättningsrätten.

• Kravet på arbetad tid före arbetslösheten (”arbetsvillkoret”) förlängdes. Det fick till följd att till exempel arbetslösa som haft halvtidsarbete kan bli av med ersättningen. Ett annat exempel är att de många behovs- och timanställda eller korttidsanställda nu har ännu mindre möjligheter att kvalificera sig för ersättning från a-kassa.

• Sättet att beräkna arbetslöshetsersättningen – arbetad tid och inkomst före arbetslösheten – ändrades så att beräkningen inte som tidigare görs för ett halvår utan för ett helt år före arbetslösheten. Det innebär att alla som inte arbetat tolv månader före arbetslösheten får lägre ersättning. Heltid under ett halvår anses bara vara halvtid.

• Ersättningsrätten vid deltidsarbete försämrades kraftigt. Många har blivit av med ersättning trots att de fortfarande är lika deltidsarbetslösa.

• Ersättningstiden förkortades.

• Karenstiden utan ersättning förlängdes.

• Avdragsrätten på skatt för medlemsavgift i a-kassa togs bort.

A-kassan finansieras inte med skattemedel utan med avgifter från medlemmarna (för administrationen och för finansieringsavgift till staten) och med den så kallade arbetsmarknadsavgiften – en arbetsgivaravgift som förvärvsarbetande betalar via sin arbetsgivare för finansiering av ersättningar till arbetslösa.

Men den största delen av avgifterna har gått rakt in i statsbudgeten som om avgifterna vore en allmän, så kallad platt skatt. Under alliansregeringens åtta år har på detta sätt arbetslöshetsförsäkringen brandskattats med i storleksordningen 150 miljarder kronor.

Det saknas inte inkomster till staten avsedda för arbetslöshetsförsäkringen för att på ett rimligt sätt återställa de viktigaste ersättningsreglerna och till att göra a-kassan till den goda omställningsförsäkring den ska vara för de allra flesta arbetslösa. Problemet är att pengarna istället använts till skattesänkningar för andra än de arbetslösa.

Den höjda dagpenningnivån 2015 behövs och därtill borde en höjning som åtminstone återställer till 2002 års reala nivå göras omgående. Men minst lika viktigt är att förändra ersättningsvillkoren så att a-kassan omfattar betydligt fler arbetslösa med rimligare ersättningsvillkor. Dessa avgörande frågor har regeringen inte nämnt i budgetpropositionen.

Berndt Molin, före detta utredningschef på AMS och före detta analyschef på Arbetsförmedlingen

Bo Jangenäs, före detta planeringsdirektör på AMS och före detta generaldirektör vid Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF