Juholts kris – bara en myt

Håkan Juholt är en briljant retoriker och ideolog och är allt mer respekterad bland gräsrötterna i partiet. Men partiapparaten har han inte i sin hand vilket det fortsatta krypskyttet visar, skriver Ingemar E. L. Göransson.

2011 har inte varit ett bra år för socialdemokratin. Turbulensen inom och utom partiet har varit utan historisk parallell. De som borde ha deltagit i debatten om partiets framtid har inte varit de som gjort det – det vill säga det har inte varit löntagarpartiet Socialdemokraternas löntagarmedlemmar som fört debatten. Vi har sett hur istället proffstyckarna och de med egna agendor inom och utom partiet varit de som haft näbben.

Tyvärr har också till stor del saknats perspektiv på S, eller reformismens politiska kris som det rätteligen borde heta, utan istället varit ett navelskådande. Debatten har till större delen handlat om nuet men utan perspektiv och därmed har partiet ej förmått att formulera en politik som hänger samman och bildar en helhet likt efterkrigsprogrammet en gång gjorde.

Håkan Juholts så kallade kris är inte Juholts kris utan det är det socialdemokratiska partiets kris, som grundas i partiets chocktillstånd efter mordet på Olof Palme och den förlorade kompassriktningen. S blev ett offer för nyliberal magnetism och reformismens kris.

Utan Palmes starka ideologiska grepp om politiken kom S att alltmer anamma marknadsliberala lösningar: den självständigt agerande Riksbanken, bankernas kreditrestriktioner upphörde, avregleringar, privatiseringar och en växande övertro på marknaden. Det socialdemokratiska partiet kom också att acceptera normpolitiken med sin jämviktsarbetslöshet och politiska prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning till fullo.

EU-frågan delade S, avregleringarna och privatiseringsvågen under 90-talet undergrävde förtroendet. Mona Sahlins identitetspolitik där snart varje minoritetsgrupp i samhället ”fick sitt” istället för en politik som gynnade en majoritet, gjorde med Bo Rothsteins ord S till ett parti för minoriteter och undergrävde och slutgiltigt (?) utplånade partiets förtroendekapital.

Löntagarna med LO-medlemmarna och stora delar av TCO-kollektivet fann sig bättre betjänta av högeralliansens skattesänkningar. Vore man cyniskt lagd till sinnet skulle man kunna säga att högerstrategerna köpte deras gunst och spelar på den personliga egoismen.

Egoism istället för solidaritet, splittring istället för sammanhållning, ökade klyftor istället för jämlikhet och disorganisation istället för organisation av oppositionen oavsett dess hemvist, var och är högerns strategi för att nå välfärdsstatens nedmontering.

Brittiska Labour föll i en djup kris efter Thatchers maktövertagande och partiet leddes initialt av Michael Foot. En retoriker grande, ideolog och djupt respekterad politiker. Han levererade en utifrån sin center-vänsterposition mördande kritik av Thatchers politik. Men hans problem var att han inte hade partiapparaten med sig och kom att misslyckas medan Labour anträdde sin ökenvandring New Labour.

Håkan Juholts problem liknar Michael Foots; briljant retoriker, ideolog och bland gräsrötterna i partiet allt mer respekterad. Men partiapparaten har han inte i sin hand vilket det fortsatta krypskyttet visar.

Kan S återuppstå likt Fågel Fenix som den reformistiska kraften som tog Sverige ur den nyliberala maran som rider landet just nu. Håkan Juholts kris är en myt, socialdemokratins kris är ett faktum, och så länge inte partiet inser krisens grunder kommer krisen att fördjupas.

Hela arbetarrörelsen, inte minst fackföreningsrörelsen, måste låta 2012 bli året då politiken formulerades utifrån löntagarperspektivet och vad som tjänar majoriteten av medborgarna. Val vinns enbart på detta sätt, förtroende vinns enbart på att man förtjänar det – det är dags att förpassa de gångna misstagen och den misslyckade politiken till historiens skräpkammare, stänga dess dörr, låsa och kasta bort nyckeln. Det finns ingen annan väg.

Ingemar E. L. Göransson
Frilansjournalist och författare