Debatt. .

2017-10-19 04:46
Isabella Jansson.
Isabella Jansson.

Jo, din bekantskapskrets är marinerad i kvinnohat

”Alla verkar falla i teatralisk chock då det berättas om män som betett sig som kräk, inte minst i stadiga heteroförhållanden. Alla utom kvinnor. Är det inte märkligt?”

När jag öppnar Facebook idag är hela mitt flöde tapetserat med hashtaggen #metoo. Det verkar inte finnas ett enda undantag. Att ignorera problemets magnitud tycks omöjligt, ändå vet jag att folk kommer blunda.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Idag vill jag, utmattad av frustration, prata om en akut epidemi som rasar i det svenska samhället. Globalt skördar den ungefär ett liv i minuten, ändå verkar inget kunna göras för att stoppa dess framfart. Jag talar om våldet. Våldet, heteronormen och dess kvinnliga förlorare. Det som gör denna epidemi så svår att bota är att roten till dess smitta är patriarkatet och en överväldigande procent av förövarna är män.

VI måste därför styra diskussionen om kvinnovåld till dess egentliga brännpunkt: Män. Männens skuld. Männens ansvar. Vanligtvis försöker jag nyansera. Idag generaliserar jag istället, ni får helt enkelt gilla läget.

Rent spontant verkar det vara lättare för män att bortförklara sexism än att ifrågasätta en annan mans beteende. Visst ska kvinnor försvaras med liv och lem, men avkräver de ansvar och upprättelse från männens sida, alla män, kommer mothugget som på posten. Det skämtas, ryggdunkas, ilskas till och hotas. Våldet får plötsligt skräddarsydda kriterier för att förminska allvaret i varje överlevarhistoria. I denna diskurs blir patriarkatet till en konspirationsteori, och dess mest akuta form av kvinnoförtryck, våldet, ges andra orsaker. ”Invandrarna! Förortsgangsters! Hip Hop-musik! Arbetarslödder! Ensamma galningar!”

Så flyttas fokus från en mans eget liv, hans egna värderingar och vilken roll kvinnohatet spelar i dessa. Alla verkar falla i teatralisk chock då det berättas om män som betett sig som kräk, inte minst i stadiga heteroförhållanden. Alla utom kvinnor. Är det inte märkligt?

För det finns ingen särskild typ som misshandlar. Vi måste titta bortom pösmunken i nätbrynja som gormande ifrågasätter varför det inte finns någon middag på bordet då vi diskuterar vem som är en sexist. Detta är inget problem som är unikt för en kultur eller en multikultur.

Stadgade, lönearbetande män misshandlar. Mjuka, känsliga, poesiskrivande betahannar misshandlar. Välanpassade, utbildade, omtyckta, samhällsnyttiga män förtrycker sina respektive. Han kanske till och med kallar sig för feminist! Visst är det fullständigt motbjudande att ens tänka tanken?

Vi måste också bredda våldsbegreppet. Inte minst för offrens skull, för att de röda flaggorna ska hissas i tid då pojkvännen börjar dra strypsnaran hårdare runt hennes livsutrymme, lite i taget. Vi måste upprepa hur våld i hemmet väger ut överfallsvåld i tusenden. Vi måste upprepa, om och om igen, hur sällan misshandel i hemmet faktiskt ser ut som den där utdragna scenen i Gudfadern där spaghettin flyger i luften och Connie Corleone tjuter av skräck.

Hur det sällan börjar med fysiskt våld, utan med manipulation, mobbing, isolering, hot och ökad kontroll. Att försätta någon i total beroendeställning, känslomässigt och ofta även ekonomiskt. När det första slaget kommer är kvinnan så nedbruten att hon inte orkar ropa på hjälp längre, och ingen säger ifrån. Ingen ifrågasätter, ingen avlastar, erbjuder trygghet. Ingen tar kvinnan som blivit så tyst och olik sig själv åt sidan för att höra ifall allt står rätt till. Ingen ingriper när det där obehagliga oljudet från övervåningen börjar låta igen mitt i natten. Det är säkert ingenting. Det känns fel att knacka på så sent.

Vi måste också dumpa idén om att kvinnor som råkar ut för misshandel har inneboende svagheter som skulle göra sannolikheten att falla offer för våldsmän större. Ifrågasätt heteronormen i sin helhet istället och vad den gör med kvinnor som människor! Är det äkta kärlek så ger man upp liv, drömmar, sitt umgänge och hela sitt liv, för den man älskar. Vi hjärntvättas systematiskt till att tycka att detta är romantiskt beteende, önskvärd femininitet, ödet.

Alltför ser offret för kvinnomisshandel sig själv som orsaken till våldet. Om hon bara bättrar sig kommer allt bli som förut. När ni menar att det känns misstänksamt att hon väntade med att prata ut om misshandeln så länge efteråt eller varför det tog så lång tid för henne att lämna, fråga er följande: Har de barn tillsammans? Vem sitter på pengarna? Har paret ett gemensamt umgänge som vid anklagelse kommer vända sig emot kvinnan och kalla henne för en instabil, uppmärksamhetssökande lögnerska? Där har ni ert svar.

Jag kan garantera att du känner honom. Jag garanterar att varenda människa som läser denna text känner en våldsam man. En kontrollerande man. En man som skriker på sin fru för att på alla vis förminska och förlöjliga henne.

En man som skämtar på sin frus bekostnad, som aldrig bekräftar henne, som aldrig missar ett tillfälle att visa för henne hur lite hennes sällskap betyder för honom. En man som beklagar sig över vilken tråkig, död fisk flickvännen är men som ändå fortsätter jucka ovanpå. Jag garanterar att din bekantskapskrets är full av heterorelationer marinerade i kvinnohat.

Isabella Jansson 
Skribent