Debatt. .

2017-12-05 04:00

”Jag kan inte längre räkna alla gånger jag blivit våldtagen”

Det sägs att sexindustrin formar samhällets syn på sexualitet och är en del av den våldtäktskultur som vi under årtusenden levt i. Men tänk om det är tvärt om?

Jag trodde aldrig jag skulle bli äldre än 24 år. Idag är jag 34 och har i drygt 20 års tid till och från jobbat som sexarbetare. Senast jag sålde mig var för ett halvår sedan.

Jag har under så lång tid kämpat för att hitta andra utvägar. Kämpat för att slippa se detta yrkesval som ett alternativ när rädslan för att bli bostadslös igen blivit för stor.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Ja, ”sexarbetare” kallas jag, vissa skulle väl även kalla mig för prostituerad, eller hora.

Det sägs att sexindustrin formar samhällets syn på sexualitet och är en del av den våldtäktskultur som vi under årtusenden levt i. Men tänk om det är tvärt om? Tänk om det är samhället som format en industri baserat på maktmissbruk, pengar och sex?

Om du har läst Bibeln från pärm till pärm så vet du att även Gud gestaltas som en hierarkisk maktmissbrukare.
Som barn trodde jag på Gud.
Jag var uppfostrad att tro på Gud.
De vuxna lärde mig att Gud var allsmäktig.
Och så fanns det ju religiösa ledare som skulle lära mig om livet och sexualitet i tonåren.
De hierarkiska männen.
Torskarna och pedofilerna. Det livet som jag rymde ifrån.
Jag minns hur jag bad till Gud:
”Snälla hjälp mig försvinna ifrån den här världen.”
Jag bad om samma sak till min första torsk.
Jag minns hur jag stod framför spegeln och sa:
”Jag finns inte, jag finns inte, jag finns inte.”
Min högsta dröm var att upphöra att existera, att göra mig osynlig.
Jag ville dö.
Gud har jag slutat tro på för längesedan.
Så, min överlevnadsstrategi blev att leva som om varje dag var min sista.
Och som jag har försökt få min sista dag att bli någorlunda uthärdlig. Någorlunda dräglig.

Jag vill egentligen inte skriva det här. Bara mina handskrivna skisser kring vad jag vill säga får mig att vilja radera allt. Samma sak skulle jag vilja göra med mitt förflutna. Ett förflutet som fortfarande är så nära min nutid. Minnen och flashbacks lever jag dagligen med.

Jag har lärt mig att inte ta någonting för givet. Bara för att jag just nu lever ett lugnare liv så vet jag att det kan vända när som helst. Det har det gjort förr.

Jag började inte sälja min kropp på grund av drogerna. Mitt missbrukande av droger började för att jag skulle orka jobba. Orka hålla mig vaken. I min värld är att somna på jobbet något av det farligaste du kan göra.

Flashback:
Jag snortar kokain hemma hos en snubbe som säljer vapen. Han har lovat att ge mig en pistol om jag har sex med honom. Varför skulle han ge mig en pistol kan man ju fråga sig?

Jag orkar inte gå in på alla detaljer. Jag var full och jag var ledsen och berättade för honom om en av de män som utnyttjade och våldtog mig när jag var tonåring. En av mina första torskar. Herr tyrann.

Vi snortar vidare. Jag vill bara glömma alla minnen. Slippa sova, slippa drömma mardrömmar och vara glad. Fast mitt glada kocksade leende är bara fejk. Jag nyktrar till. Jag inser att snubben jag knarkar med har vapen och jag borde dra därifrån.

Jag ger honom ett påhittat telefonnummer och ber honom ringa mig imorgon. Snubben är för påtänd för att haja att jag ljuger. Däremot så har han krävt sex av mig. Han är hårdhänt – men min kropp har stängt av smärtan för längesedan. Det är mitt enda sätt att stå ut.

Flashback:
Jag är 23 år. Jag har återigen blivit våldtagen. Förövaren kastar 10 kronor på mig. Han säger: ”Det här kan du behöva.” Jag drar på mig mina strumpbyxor och min kjol. Vill bara ut ur hans lägenhet så fort som möjligt.

Jag har blivit bostadslös igen. Jag flyttar runt. Män erbjuder mig sina hem och förväntar sig sex av mig i hyra. Det är så jag kommer i kontakt med min första hallick. Innan dess har jag lyckats hanka mig runt utan någon ”beskyddare”.

Jag har en hatkärlek till hen. Hen hjälpte mig med boende och hen räddade på många sätt mitt liv. Hen skulle hjälpa mig att inte bli våldtagen. Det lyckades hen inte med. För vad spelar det för roll om någon står utanför dörren och vaktar?

Jag minns hur jag skriker till:

”Aj! Det gör ont.” Denna gång så kunde jag inte stänga av smärtan. Han tryckte mitt huvud emot väggen och jag hamnar i en position där jag nästan är upp och ner och inte kan ta mig loss.

Han tränger sig in i mig. Jag är rädd att jag ska bryta nacken. Min ”hallick” hör hur jag skriker. Hen reagerar. Knackar på dörren. Torsken blir rädd och slutar.

Så tack min ”hallick” för att jag slapp bryta nacken.

Flashback:
Jag har hamnat på Södersjukhuset. Eller snarare AVK. Avdelningen för våldtagna kvinnor. Jag är 24 år. Äldre än så här trodde jag aldrig att jag skulle bli.

Jag hade inte sålt min kropp på ett halvår. Jag hade hittat ett hem där jag kände mig trygg att bo på för första gången i mitt liv. Jag hade mest skräckminnen av vården tidigare – i väntan på hjälp så har jag många gånger sett mina förövare tassa förbi.

Jag har många gånger sökt hjälp inom vården. Bett att få komma i en terapi där jag kan få prata om och bearbeta allt som hänt och händer i mitt liv.

Jag litade inte på vården och var rädd för att de återigen skulle döma mig och ställa jobbiga frågor. Frågor som jag inte orkade svara på. Drygt en vecka innan jag sökte upp Södersjukhuset hade en snubbe dragit ner mig på golvet och våldtagit mig. Jag ville inte gå till sjukhuset. I drygt en vecka gick jag med konstant smärta i underlivet.

Till slut tog jag en spegel och kollade hur jag såg ut där nere. Det såg för jävligt ut. Jag var röd och svullen och hade dessutom svårt att kissa. Jag har fortfarande svårt med det. Flera vänner tjatade på mig om att jag måste uppsöka läkare när jag sa att jag hade ont. Så till slut gick jag dit.

Det har inte hänt ofta – men denna gång så blev jag väl bemött av personalen på Sös. Jag fick hjälp. Jag blev trodd på. Jag blev tagen på allvar. De såg att jag hade spruckit i slidan. De frågade mig vad som hade hänt. Och till slut så kom det fram. Orden som jag trodde de skulle döma mig för:

”Jag är rädd att han som våldtog mig gjorde det för att han tidigare sett mig på gatan ...”

”... Jag följde med honom hem för att jag ville döva min smärta med kokain för en kväll och istället så våldtog han mig.”

Då säger någon:

”Du vet väl att det finns en enhet med anställda som jobbar med att hjälpa människor som hamnar i prostitution. Vi kan hjälpa dig att komma i kontakt med dem.”

Jag var självmordsbenägen. Jag hade vid flera tillfällen försökt ta livet av mig. Aldrig lyckats. Egentligen så ville jag väl inte dö. Även om jag har levt ett trasigt liv så har även jag drömmar och en önskan om något annat. Ett annat liv.

Spiralprojektet, även kallad Mikamottagningen, blev under flera års tid min räddning. Min terapeut blev min trygga punkt. Det var hon som trodde på mina visioner, mina framtidsdrömmar och som jag kunde gråta ut hos.

Hon dömde mig inte. Hon lyssnade. Det var det enda jag behövde. Och jag växte genom att få berätta. Äntligen fanns det någon som ville förstå. Det fick min egen självkänsla att växa, från att inte vilja existera till att existera.

Helt plötsligt så fanns jag.
Hon fick mig att våga drömma om ett liv jag aldrig haft.

Jag slutade gå dit för cirka fyra år sedan. Genom åren så har jag både före och efter Spiralprojektet/Mikamottagningen blivit ganska illa bemött av vård och myndigheter.

Jag kan inte längre räkna på varken händer eller fötter hur många gånger jag blivit våldtagen. Jag skulle kunna skriva både en eller två skräckromaner om jag gick in på detaljer kring en hel del av de övergrepp som jag varit med om.

Det har jag varken tid eller ork att göra. Jag vet att det finns fler som jag där ute. Det finns fler som just nu sover i soprum, flyttar runt från boende till boende, kanske till och med har ett boende men inte vill bli hemlös, som kämpar med att bli fri ifrån droger, eller vill slippa att ens behöva börja med droger för att orka driva runt på nätterna.

Gå på gatan eller sälja sig på nätet. Same shit! Inget av forumen är tryggt.
Även om det finns de som förnekar att vi finns - så finns vi.
Vi finns utanför era dörrar.

Om verksamheter som Mika och liknande ställen inte hade funnits när jag behövde deras hjälp hade jag varit död nu. Det är ingen tvekan om den saken. Jag hade tagit mitt liv eller så hade någon annan gjort det åt mig.

Om inte den ”lagliga” världen, med de ”lagliga” yrkena, kan bete sig schysst mot varandra, hur kan ni då förvänta er att en tjej på 14 år som hamnat i problem kommer att våga berätta?

Jag är nu 34 år. Jag har berättat, jag har bett om hjälp. Och återigen, jag kan inte längre räkna alla gånger jag blivit våldtagen – men på mitt lillfinger kan jag räkna alla gånger som jag har fått hjälp.

Tack vare mitt lillfinger så lever jag.

FOTNOT:

Linda heter egentligen något annat. Som regel undertecknas alla debattartiklar i Dagens ETC med skribentens namn och titel, men vi väljer i dag att göra ett undantag.

Linda 
Mångsysslare och konstnär