I dag tvingas pensionärer leta pantburkar i papperskorgar för att överleva. Det är hög tid att släppa in humaniteten och värmen i samhället, skriver Martin Höjman.

Hon kom hit för 70 år sen. Min mormor. Bördig från det karga stenhuggarsamhället i norra Bohuslän. Blev kär, gifte sig och arbetade vid sidan om sin älskade. Han som var byggmästare och byggde tennisbanor och skånegårdar åt societeten. Hon som serverade på restaurang och tog hand om barnen. Ett svunnet samhälle. Men hans arbetsinsats räknas fortfarande mer i ATP-poängens pensionssystem.

Så är detta ännu en promenad i Båstad med tankarna flygande över samhällets ovillkorliga orättvisor. Orättvisor som måste arbetas bort och minskas. Pepes Bodega lyses upp i pastellfärger, musiken pumpar och glittriga kvinnokroppar möter välstrukna män i alla åldrar på terrassen. Utanför: dyra bilar med starka, snabba motorer och strikta vakter. Det är fest på deras balkong.

Där står hon. En äldre kvinna med rullator och två hundar. Hon är på promenad precis som jag. Men hennes tankar verkar leta efter något annat. Målmedvetet rör hon sig mot soptunnan. Hon gör som många andra pensionärer i vårt samhälle – de som inte fick chansen att samla ATP-poäng under sin yrkesverksamma karriär.

Aldrig ska vi tillbaka till det samhälle där människor dör för att vården försämras och skatterna sänks och den gemensamma välfärden dansar limbo. Aldrig ska människor få gå bort så som min farfar, AK-arbetaren som dog i TBC. Aldrig vill jag se pensionärer leta pantburkar mitt i natten för att deras pension inte når upp över fattigdomens ribba. Denna tysta skara som inte hörs – men syns där mellan välbeställda ungdomar med välskakade champagneflaskor och lyxiga bilar.

Jag går fram. Har pinsamt nog bara 11 kronor. Hon säger: ”Alla bidrag är välkomna. Så är det när pensionen är låg”. Hennes blick talar om styrka. Vad skulle den annars säga? En kvinna som med rullator tar sig ut mitt i natten för att få ekonomin att gå ihop. Vem var hon där i mörkret? Vad har hon upplevt? Varför blev detta en av hennes sista promenader i livet? Svaret är enkelt. Vi lät samhället fortgå. Blundade när vi skulle svingat vårt svärd, släppte ansvaret och tog inte striden.

Tänk på att göra din röst hörd inför valet 2014. Släpp inte dina tankar för att du stressat är på väg. Våga stanna upp, ta ansats och agera. Vi har inte råd att låta vår samhällskropp gå på fler isblock och ta in mer vatten. Det är dags för ett varmare och mer humant samhälle.