Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Innerst inne avskyr vi alla reklamen

"Vi kanske döljer det mer än någonsin, men innerst inne avskyr vi alla reklamen. Lika mycket i dag som förr", skriver debattören.
"Vi kanske döljer det mer än någonsin, men innerst inne avskyr vi alla reklamen. Lika mycket i dag som förr", skriver debattören. Bild: Bild: Åke Gunnarson/TT

Dagens ETC.

"Att föreslå förbud mot all reklam är säkert inte så impopulärt som reklamindustrin vill få det att framstå som." Kristoffer Olofsson skriver i veckans debatt om att vi måste börja diskutera reklam och märkeshets igen.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

När reklamen krävde alltmer plats i 50-talets Sverige stötte den på denna tid på en hel del motstånd, vilket bland annat tvingade fram beslutet om att den statliga tv:n skulle hållas reklamfri. Framträdande kulturpersonligheter kritiserade på denna tid reklamen, inte minst författaren Sven Lindqvist. Så här skriver han i boken Reklamen är livsfarlig från 1957: "Reklamen gör i det kapitalistiska samhället vad propagandan gör i det kommunistiska. Samma förakt för offren, parat med samma uttryckliga inriktning på offrens bästa."

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Ironiskt nog framstår det mesta av 50-talets reklam som relativt harmlöst i dag. Sedan dess har reklamindustrin gjort sitt yttersta för att övervinna folks naturliga avsky. En framkomlig väg har varit att förknippa produkter med människors livsstilar och identiteter, särskilt unga människors. Som 80-talist minns jag så klart hur det kommersiella reklamväldet stal 1990-talets rika ungdomskulturer på alla dess stilar och uttryck, för att så snabbt som möjligt spy ut sina egna kopior.

Plötsligt var allting "brandat", allt – och då menar jag verkligen allt – inom musik, mode och idrott. All social ungdomsidentitet blev plötsligt bundet till kommersiella märken. Till slut klarade vi inte av att stå emot. Att förskjuta dessa märken och de plastiga budskap som spreds i reklamen om dem blev detsamma som att förskjuta oss själva. Vi blev en del av denna reklamkultur, och den en del av oss. Vi som växte upp på 90- och 00-talet tvingades in i en kommersiell kultur, bara för att i vuxen ålder anklagas för vår ytlighet. Som om det var oss det var fel på och inte den överallt kvävande reklamkultur vi matades med under vår uppväxt. Inom reklamindustrin skryter man öppet om hur effektivt "reklamens fulstämpel tvättades bort under denna tid", genom hjärntvättandet av kommande generationer redan i tidig ålder (citat från Sveriges Annonsörers hemsida).

Reklamen är i dag minst lika farlig som på Sven Lindqvists 50-tal. Det gäller reklamens innehåll, som är fullproppat med metoder och budskap som avser att manipulera folk till att fatta irrationella beslut som de aldrig skulle fatta om de vore välinformerade om det de konsumerar. Det gäller också vad den gör med våra fria medier. Förra hösten skrev jag i Dagens Arena om hur DN:s beroendeställning gentemot tidningens annonsörer i den fossila bilindustrin begränsar en kritisk journalistik av densamma.

Denna självcensur gäller även andra områden. För att förstå detta kan man som Sven Lindqvist gör hänvisa till mediernas reklam till annonsörerna. I DN:s reklam till annonsörerna kan man läsa att "som annonsör i DN når du väldigt många, samtidigt som du har unika möjligheter att placera ditt budskap så att det når målgrupper med speciella intressen". De försäkrar annonsörerna att deras läsekrets utgör en köpstark medel- och överklass.

Föreställ er nu att tidningen plötsligt väljer att publicera reportage och artiklar som vänder sig till en annan social grupp, med andra värderingar. Det skulle innebära att DN bryter mot de löften som ställts i reklamen till dess annonsörer. Annonsörerna kommer då att gå till andra, mer inställsamma tidningar. Annonsberoendet får som konsekvens att tidningar som DN på det stora hela bedriver en inskränkt och klasspecifik journalistik. En journalistik som föga ifrågasätter konsumtionsmönstren hos den urbana medelklass som annonsörerna riktar sig till.

Att föreslå förbud mot all reklam, som Sven Lindqvist gjorde på 50-talet, låter kanske mer främmande än någonsin för dagens reklamstinna öron. Men säkert inte så impopulärt som reklamindustrin vill få det att framstå som. De flesta av oss instämmer nog med Sven Lindqvist om att opartisk information om varor och tjänster är att föredra framför de absurditeter och lögner som reklamen sprider omkring sig.

Genom den långvariga indoktrinering vi alla tvingats utstå har vi motvilligt lärt oss finna kortvarig njutning i reklamen. Framför tv-reklamen skrattar vi stundtals med i jinglarna och de skrikiga budskapen. Vi tycker stundtals att de är roliga, men alltid patetiska. Vi måste anstränga oss och känna efter på riktigt. Vi kanske döljer det mer än någonsin, men innerst inne avskyr vi alla reklamen. Lika mycket i dag som förr.

"Reklamen är opium för folket" säger Sven Lindqvist och jag är rädd att dess största missbrukare är vi som var unga på eller efter 90-talet. Låt oss rensa luften och bekänna den som det missbruk den är. Märkeshets och lustiga reklamklipp kanske kan vara lite spännande ett tag, men i längden är det bara en känslomässigt ihålig, svindyr och fördummande ovana.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

00:00 / 00:00