Debatt. .

2017-01-08 10:00
Henrik Thorén och Eric Brandstedt. Bild: Henrik Montgomery/TT / Privata
Henrik Thorén och Eric Brandstedt.

Hög tid att handla i klimatfrågan

Var och en måste genom både ord och handling delta i omställningen till en värld som inte äventyrar framtiden, skriver två filosofiforskare.

För några veckor sedan uppmättes temperaturer i Arktis på hårresande 20 grader över det normala för tidpunkten på året. Häromdagen kom prognoser med förebådningar om nya värmeböljor – upp mot nollan – i området.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Den underliggande mekanismen verkar i detta fall vara störningar i den cirkulära jetström som omsluter den norra polen. Att något sådant skulle kunna inträffa har varit känt, det som förvånar är att det sker redan nu.

Det finns skäl till oro. Att varje år som passerar är det varmaste som uppmätts har blivit närmast legio. 16 av de 17 varmaste åren har inträffat detta århundrade. Nivåerna av koldioxid i atmosfären stiger obönhörligt och är nu högre än de någonsin varit under människans existens. Över 400 delar på miljonen, en ökning med dryga 40 % från förindustriella nivåer. Vi följer alltjämt det värsta utsläppsscenario som vetenskapsmännen utgår ifrån i sina modeller.

Den stora faran är att vi passerar någon eller flera av de trösklar som finns i klimatsystemet. När detta sker försätts hela systemet i rörelse. Negativa återkopplingsmekanismer aktiveras och driver sedan självständigt processen vidare.

Vad gäller exempelvis Arktis återfinns en viktigt sådan mekanism i planetens förmåga att reflektera inkommande strålning från solen; jordens albedo. Eftersom Arktis bara består av is blir det vatten när isen drar sig tillbaka. Men vatten är mörkt och absorberar långt mer energi än vit is. Så när isen försvinner absorberar planeten mer energi och värms således ytterligare, vilket orsakar än mer avsmältning, och så vidare.

Återkopplingsmekanismer som denna hotar i förlängningen att göra klimatförändringarna helt okontrollerbara. En mekanism aktiverar en annan. Blir det för varmt börjar den sibiriska permafrosten tina vilket sätter igång ännu en kraftig återkoppling då enorma mängder metan, en växthusgas åttiosex gånger mer potent än koldioxid, frigörs.

Utvecklingen verkar för tillfället ske snabbare än vad som förutspåtts och det finns således skäl att misstänka att klimatmodellerna varit för konservativa i bedömningen av klimatsystemets känslighet. Sannolikt befinner vi oss i en helt kritisk tid och det är svårt att överdriva farorna detta innebär för våra samhällen, vår civilisation och ytterst faktiskt själva artens fortlevnad.

Här är det viktigt att illustrera möjliga konsekvenser.  Den utsläppskurva vi för tillfället följer pekar mot en värld som mot slutet av detta århundrade kommer att vara runt 4 grader varmare än den förindustriella. Men tidpunkten 2100 är godtyckligt vald och temperaturangivelsen reflekterar inte ett nytt jämviktsläge. Med andra ord, den värld som vid sekelskiftet är 4 grader varmare fortsätter sedan att värmas.

Hur mycket är svårt att sia. Icke desto mindre, redan vid 4 grader indikerar vissa modeller att förekomsten av dagar med en kombination av luftfuktighet och temperatur att göra vissa platser, exempelvis runt Persiska viken, i princip obeboeliga för människor. På längre sikt kan fenomenet drabba gigantiska områden. Hela den indiska subkontinenten hotas. Det borde vara helt uppenbart att en framtid som ens avlägset minner om detta till varje pris måste undvikas.

Hotet om undergång borde kanske motivera men man kan krasst konstatera att så åtminstone hittills inte varit fallet. Skillnaden nu är kanske att tiden blivit så knapp. Möjligheternas fönster har nästan slutits och det kommande årtiondet blir med stor sannolikhet avgörande. Det handlar inte längre endast om en abstrakt och avlägsen framtid utan också om vi som lever nu och våra barn.

Att vi befinner oss i denna situation beror i mångt och mycket på att det internationella mellanstatliga arbetet, trots en glimt av ljus i Parisavtalets höga ambitioner, kommit av sig.  Som sten på börda har dessutom en våg av klimatförändringsförnekande högerpopulism svept över världen. Konsekvenserna av detta återstår att se men det är svårt att inte bli nedslagen.

I USA gick Donald Trump till val och vann på en politisk plattform som delvis bygger på att återuppliva en döende kolindustri, dra sig ur internationella avtal om klimatarbete och öppna federala marker för exploatering av olja och gas.

Så, finns det något hopp? Svaret här måste bli ja. Vad kan man då göra? Två slutsatser kan dras ur föregående resonemang. Den första rör vem som bör agera. Även om det internationella arbetet slutligen säkert kommer att visa sig bli centralt går det inte längre att invänta breda avtal. Vi kan inte vänta nationellt, regionalt eller ens individuellt.

Var och en, från kommunledningar och företag till bostadsrättsföreningar och enskilda medborgare, måste genom ord och handling delta i omställningen till en värld som inte äventyrar den framtid vi alla tar för given.

Den andra slutsatsen hänger ihop med den föregående och rör vad som bör göras.  Här kan man, något paradoxalt, konstatera att om hoppet finns, finns det just för att så mycket av arbetet återstår. Mer press måste sättas mot politiker om flygskatter och utbyggnad av alternativ till flyg och bilar. Subventioner för fossila bränslen måste bort. Offentliga inköp bör i högre grad styras av hållbarhets- och klimatmål. Infrastruktur och stadsplanering som låser in fossilberoende bör undvikas.

Vi borde energieffektivisera industrin, transportsektorn och bostäder, fasa ut kortlivade klimatgaser eller anta åtgärder för att förbättra luftkvaliteten i stora städer. Individen kan äta mindre kött, ta cykeln istället för bilen och flyga mindre. Det finns en uppsjö av åtgärder och lösningar som är enkla, möjliga att implementera i princip omedelbart och som varken kräver avancerad eller ännu inte utvecklad teknik eller ens kostar något. Dessutom finns inte sällan betydande positiva bieffekter.

Till syvende och sist behövs djupare förändringar i våra samhällsstrukturer och nog tåls det att understryka att detta arbete måste bedrivas rationellt. Men det ger oss varken skäl att vänta eller anledning att tänka att enskilda handlingar är för små.
 

Henrik Thorén, Eric Brandstedt 
Forskare i filosofi och hållbarhetsvetenskap vid Lunds universitet. Samt forskare i filosofi vid London School of Economics.