Debatt: Har vi sett starten för en ny ­befrielse av mannen?

Idag är det för få män som engagerar sig feministiskt och för jämställdhet. Det måste vi ändra på, skriver Tomas Agnemo, generalsekreterare i Män för jämställdhet.

I sin krönika i Dagens ETC (21/8) drömde Maria Sveland om att ”70-talets ljuvliga mansrörelse Befria mannen kunde återuppstå”. Nu var jag inte med på 70-talet annat än som litet barn, så jag har ingen uppfattning om hur ljuvligt och befriande det var att leva som man i 70-talets Sverige, men vad jag vet är att ”Befria mannen” inte var någon folkrörelse som samlande massorna.

För någon sådan har aldrig funnits, varken i Sverige eller någon annanstans i världen, varken på 70-talet eller idag. Däremot finns en mycket aktiv rörelse, Män för jämställdhet, och mäns engagemang för jämställdhet är idag större än för 35 år sedan. Även om Män för jämställdhet har funnits i mer än 20 år är vi lika lite en bred folkrörelse som ”Befria Mannen” var. Vi är fortfarande Sveriges enda nationella feministiska organisation som engagerar män. Våra medlemmar är av alla kön och fokus för vårt arbete är att förändra maskulinitetsnormer och mansroller. Vi har många medlemmar och aktiva och är säkerligen fler än de var på 70-talet, men vi är ingen stor folkrörelse.

Varför är det då så få män som engagerar sig feministiskt och för jämställdhet? Beror det enbart på att män inte tror de har något att vinna på ett jämställt samhälle? Svenska män har trots allt länge varit för jämställdhet, i princip. (Begreppet ”I princip-man” myntades av mansforskaren Lars Jalmert i början av 80-talet, som ett sätt att beskriva hur män är för jämställdhet i princip, utan att de för den skull agerar jämställt. Jalmert är idag ledamot i Män för Jämställdhets styrelse.)

Precis som Maria Sveland undrar jag varför så många är det i princip och inte i praktiken. För män har mycket att vinna på ett jämställt samhälle!

Engagemanget för att engagera män i jämställdhetsfrågan har till och med nått regeringen. I våras släpptes utredningen Män och Jämställdhet, som innehåller många intressanta slutsatser. Men, trots att feminism och jämställdhet och vikten av att engagera män aldrig varit så aktuell som nu så är det få män som engagerar sig feministiskt.

Många män lever också jämställt, men de känner sig fortfarande ensamma och har få män att prata med om privata och personliga frågor.

I den pappagruppsverksamhet som vi bedrivit i ett antal år får många män en chans att prata med andra män om personliga frågor som rör föräldraskapet, men annars har det nog varit tunnsått med feminisiska mansgrupper sedan ”Befria mannen” på 70-talet. Själv var jag i och för sig med i en feministisk samtalsgrupp för män när jag pluggade, men det är 15 år sedan. I gruppen träffades åtta män med varierande bakgrund för att prata om sådant som män sällan pratar om med andra män. Medverkan i den gruppen blev mitt feministiska uppvaknande och jag återvänder ofta i tanken till de diskussioner vi hade där.

Därför blev jag glad när vi förra veckan medverkade på världens första feministiska homeparty för män! Genom ett Facebook-event anordnat av Sofia Zackrisson möttes 25 män med mycket varierande erfarenheter för att under 2,5 timmar diskutera maskulinitet, feminism och jämställdhet under ledning av Män för ­jämställdhet. Deltagarna bidrog med sina egna erfarenheter av att vara män och lärde sig mer om feminism och jämställdhet. För de allra flesta var detta första gången som de diskuterade jämställdhets­frågor och mansrollen med enbart andra män.

Det var uppenbart hur stort behovet var för personliga samtal i en trygg miljö och jag hoppas att vi i framtiden ser tillbaka på augusti 2014 som starten för en ny befrielse av mannen!

Intresset och behovet finns, nu gäller det att vi slutar vara jämställda i princip och blir det i praktiken.