Debatt: God välfärd kräver schysta villkor

Sedan i onsdags förra veckan strejkar Stockholms sophämtare, anställda av Reno Norden. Anledningen är att arbetsgivaren genomför vad som helt uppenbart är ett strategiskt angrepp för att allvarligt försvaga sopåkarnas ställning: företagets mål är kraftigt sänkta löner (med flera tusen kronor i månaden) och en ökning av arbetsbelastningen i och med avskaffandet av dagens poänglönesystem, som ger sophämtarna ett inflytande över sina arbetstider.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Angreppet sker mot bakgrund av stora ekonomiska problem för Reno Norden, vilket inte hindrat bolaget från att höja lönerna för höga chefer och aktieutdelningar till ägarna. Dessutom försöker företaget driva igenom en nyckelinventering, med det uppenbara syftet att göra sophämtarna utbytbara.

Allvarligt i sammanhanget är att Stockholms Vatten och Avfall, som ägs av Stockholms stad och Huddinge kommun, valt att öppet stödja Reno Nordens försök att med hjälp av strejkbryteri bryta sopåkarnas motstånd. Alldeles obeaktat strejkens juridiska legitimitet, lovlig eller olovlig, innebär strejkbryteri en mycket allvarlig upptrappning.

Strejkbryteri har historiskt undantagslöst bidragit till att skärpa och fördjupa arbetsmarknadskonflikterna, då det slår mot arbetares sammanhållning och inbördes solidaritet på ett vis som alltid leder till fördjupade motsättningar och hat mellan de inblandade. I förlängningen ökar strejkbryteriet risken för våld, det ger inte minst den svenska historien åtskilliga exempel på.

Seko Stockholm försvarar den svenska modellen, där vi säljer arbetsfred i utbyte mot avtalade löner, villkor och rättigheter. På senare tid har vi dock fått flera exempel på hur systemet med offentlig upphandling utnyttjas av aggressiva arbetsgivare som sätter kortsiktiga vinstintressen framför respekten för anställdas villkor och trygghet. Alltför ofta vinner de bolag som lägger de billigaste anbuden – vilket driver fram en tendens till drastiska angrepp på löner och villkor. Dessa återkommande slag från arbetsgivarna underminerar modellen på ett uppenbart vis.

Förra året drev Seko Stockholm kampanj för konduktörerna på Tvärbanan. Där var det arbetsgivaren Arriva som, efter att ha vunnit med billigast anbud, ville spara pengar genom att kapa personalkostnader. Arriva lyckades, och med den politiska landstingsledningens goda minne varslades 60 konduktörer om uppsägning.

Ett annat högaktuellt exempel, också sprunget ur upphandlingsmodellen, är det omfattande varslet som lagts av företaget Sol Reneriet, som på SL:s och MTR:s uppdrag sedan årsskiftet driver städverksamheten i pendeltågstrafiken. Här har arbetsgivaren meddelat att de har för avsikt att göra sig av med närmare hälften av städarna – 90 av 196. Utöver den tragedi som detta medför för städarna och deras familjer kommer det ofrånkomligen att resultera i smutsigare tåg och stationer.

Återigen är bakgrunden ett anbudsförfarande som kännetecknats av prisdumpning, och klart är att de överenskommelser om verksamhetsövergång av personalen och deras villkor som förhandlades fram mellan parterna i samband med upphandlingen visat sig vara mindre värda än papperet det skrevs på.

Välfärden och samhällsservicen ska vara till för medborgarna. Ägaren – samhället – borde givetvis ta såväl ett socialt som ett arbetsmiljömässigt ansvar. God välfungerande välfärd och samhällsservice förutsätter trygghet och schysta villkor för att vara långsiktigt hållbar. Men dagens system har i allt högre grad kommit att präglas av social blindhet och grav ansvarslöshet.

Stadens politiska ledning och stadens vattenbolag borde snarare än att legitimera strejkbryteri vara angelägna om att se till så att de trotjänare som håller staden ren behandlas med respekt för såväl löner och villkor. Och de makthavare och beslutsfattare som säger sig stå för solidaritet och jämlikhet på den svenska arbetsmarknaden borde ta sig en ordentlig funderare och fråga sig om det inte är dags att avveckla det upphandlingssystem som återigen visat sig vara oförenligt med rättvisa för de anställda och fungerande samhällsservice för oss medborgare.